Kulturloggen

Idag tillkännages årets ALMA-pristagare, priset till Astrid Lindgrens minne. Förra året uppmärksammade jag priset med en liten uppmaning som ni kan läsa om här. 

Och jag har faktiskt läst allihop:
När kommer bussen - Ryoji Arai, Japan, pristagare 2005.  Bron till Terabitia - Katherine Paterson, USA, pristagare 2006 Torsdagsbarn - Sonya Hartnett, Australien, pristagare 2008. 
Jag har även läst förra årets pristagare, Shaun Tan, och hans Borttappad. 
Jag tänker inte ens försöka gissa på årets pristagare. Läsnörden i mig önskar så klart att det blir en författare, så att man kan läsa något av pristagaren, men jag blir så klart lika glad om det blir en organisation som jobbar för främjändet av barn och ungdomars läsning. 
UPPDATERING
Och vinnaren är...den nederländske författaren Guus Kuijer. Jag känner faktiskt inte till honom sedan tidigare, jag ska genast ta mig an För alltid vi två- så det så som är första delen i en serie om Polleke.

En pojke, som letar fynd till sin kapsylsamling, hittar en borttappad sak på stranden. Man vet inte riktigt vad det är för något och ingen vill riktigt kännas vid den. Pojken kan inte annat än försöka hitta den borttappade sakens egentliga plats i världen. 

Shaun Tan har i sin tredje bilderbok på svenska skapat en berättelse om att människor är väldigt upptagna, så upptagna att de bara ser sitt och sina. De som solar på stranden där saken hittas ser den inte, pojkens föräldrar ser den inte ens när den är intryckt i deras lilla vardagsrum. Det är alltså en ganska sorglig berättelse om en sak som inte hör hemma någonstans och som ingen verkar sakna eller bry sig om. Samtidigt är det en rolig berättelse, eftersom saken är helt gigantisk och dt blir näst intill komiskt när folk inte lägger märke till den. Det är en något surrealistisk berättelse där man själv hela tiden ser den här borttappade saken i bilderna men man vet inte riktigt vad det är. Men det är också en berättelse som värmer…

Det känns som om det var mycket länge sedan jag fick ett bokpaket, säkert flera veckor sedan, så det kändes riktigt skönt att släpa hem ett paket från Kabusa idag. Det känns som att det inte kom så mycket böcker i februari? Nu har i alla fall marsböckerna börjat trilla in. Förs ut var Shaun Tans Borttappad som jag faktiskt redan läst en gång, recensionsdagen är 1/3. Bok nummer två är Ingenting att ångra av Tride Marstein, som jag har höga förväntningar på efter Göra gott. Recensionsdag för den är 15/3, jag hoppas hinna med det men tiden är knapp med utlandsvistelse 2/3-11/3.

Vad ser ni fram emot i mars?

Harper lever med sina föräldrar och syskon i ett hus stort som ett skjul i det sandiga och karga australiensiska landskapet på 1930-talet. Det är fattigt, svårt att odla och det är ekonomisk kris i världen. Om det inte är torka så förvandlas landskapen till ett hav av lera. Dödsfall, olycka och naturens makter gör det svårt för familjen att klara sig. 

Hartnett är helt klart begåvad och vet hur man berättar en historia. Det är mycket tragik och mycket spänning. Miljön är oerhört fascinerande och obehaglig med sina tunnlar, brunnar, ormar, lera och så vidare. Dock tycker jag att de vuxna i berättelsen är rätt menlösa. De lyckas få tre kor, som är i princip allt de äger, mitt i natten utan att någon märker något. En av sönerna, Tin, tillåts gräva tunnlar under huset hela dagarna, vilket har en viktig betydelse för handlingen, men vilka föräldrar gör så? Det resulterar bland annat i att deras lilla ruckel till hus rasar ner i tunnlarna och de blir tillfälligt hemlösa. Men barnen, speciell…

Jag fortsätter min ALMA-utmaning med den amerikanska pristagerskan 2006 Katherine Paterson. 

Jess lever i en fattig familj i en småstad i USA. Han har enbart systrar, älskar att springa och att rita. Precis innan han ska börja i fjärde klass flyttar en familj in i det förfallna grannhuset och de har en dotter som heter Leslie. Hon är ingen vanlig tjej, hon har byxor, gillar också att springa och älskar att läsa berättelser om valar och prinsar. Tillsammans flyr de från mobbare, oförstående föräldrar och irriterande småsystrar ut i skogen och till det påhittade riket Terabitia. Hela världen ligger för deras fötter, tills en dag då det otänkbara händer. 
Jag gillar verkligen Jess, han är en smart och härlig pojke. Leslie är även hon en skön tjej. Tyvärr är mobbning en del av många barns vardag, men Paterson har inte skapat en statisk mobbartyp utan den värsta, Janice, visar mänskliga sidor när hon försöker berätta om sin fars misshandel för sina vänner. Överlag är alla karaktärer väldigt …

Nu har jag läst den första boken i min utmaning angående ALMA-pristagare som jag skrev om tidigare i veckan. Jag började lite lätt med en bilderbok av japanen Ryoju Arai som delade priset 2005 med Philip Pullman.

Den här fantastiska boken handlar om en man som ska ut och åka buss. Han väntar och väntar medan både det ena och det andra åker förbi hållplatsen, men ingen buss. När han väntat hela dagen och hela natten kommer bussen men då är den helt fullsatt och mannen har väntat i onödan. En riktig Becketthistoria som Lotta Olsson uttryckte sig i förra söndagens DN där mannen väntar och väntar på Godotbussen som aldrig kommer.

Bilderna är fantastiska, färgglada men inte det minsa gulliga. Historien ser i och för sig ut att utspela sig i ett ökenlandskap men det dyker upp alla möjliga typer, en gubbe med sombrerohatt på häst, en apa som åker med en lastbil, ett helt gäng som har fest. Jag älskar hur sidorna byter färg efter tiden på dygnet, mörkblått på kvällen, svart på natten, vitt …

På tisdag är det åter dags för utdelning av barn- och ungdomspriset ALMA som delas ut till Astrid Lindgrens minne. Det är ett relativt nytt pris då det började delas ut 2002 efter att Astrid Lindgren gått bort, men jag vågar påstå att det snabbt fått hög status inom litteraturvärlden. DN:s Lotta Olsson skriver i dagens söndagsbilaga om tidigare vinnare. 

Hon som jag anser att Philip Pullman, som var en av två pristagare år 2005, är den bäste hittills. Fast det kan, från min sida, bero på att jag inte läst något från de andra. Tre av pristagarna faller mig genast i smaken:
Ryoji Arai, Japan, 2005 Den här japanske illustratören, som delade priset med ovan nämnde Pullman, lyckades stjäla hela showen vid prisutdelningen 2005 genom att komma 20 minuter för sent iklädd rosa skjorta och röd kavaj. Bilderboken När kommer bussen? beskrivs av Lotta Olsson som en sprallig Becketthistoria och jag bara måste få bläddra i den. 
Katherine Paterson, USA, 2006 Den mest kända av Patersons böcker, Bron till …