Kulturloggen

Jag vill först utfärda en liten spoilervarning till er som inte har läst de tidigare böckerna av Belinda Bauer; Mörk Jord och Skuggsida - det går inte att skriva denna recension utan att avslöja ganska relevanta detaljer från dessa böcker.

Polisen Jonas Holly är sjukskriven efter sin hustrus död, och vandrar omkring i sitt hus som i ett vakuum. Det enda avbrottet i hans enformiga, zombieliknande existens är de terapisessioner han har hos en psykolog som skall hjälpa honom bearbeta dödsfallet och bedöma när han är redo att återgå i tjänst.

Samtidigt börjar barn försvinna spårlöst i och omkring Shipcott. Barn som tillfälligt lämnats i bilar verkar gå upp i rök, och när föräldrarna återkommer finns en lapp fasttejpad på fordonet med texten "Ni älskar dem inte". När Jonas Holly blir friskförklarad av sin psykolog kastas han handlöst in i utredningen, som till en början inte verkar leda någonstans alls.

Stephen Lamb, som nu är hela 17 år gammal och som blivit förälskad i hästtjejen …

Kommissarie Salvo Montalbano bor och arbetar i Vigàta, Sicilien. En morgon får han ett mordfall på sitt bord; en ung man som mördats precis utanför sin port på Via Cavour 44. Snart visar det sig även att ett äldre par, som bor på samma adress, försvunnit spårlöst i samband med en busstur till Tindari. Har de båda fallen ett samband? Är det gamla paret rentav inblandade i mordet på den unge mannen? Eller har maffian ett finger med i spelet?

Jag har inte läst någon av de tidigare böckerna om kommissarie Montalbano (denna bok är tydligen den första som översatts till svenska), men jag måste säga att jag gillar Utflykten till Tindari. Samtidigt som den är mysig och humoristisk, är den stundvis även ganska mörk och allvarlig. Jag gillar att översättaren har låtit endel italienska begrepp vara kvar, tex titlar på personer. Det passar ihop med miljöbeskrivningarna från staden; man liksom känner att man befinner sig i Italien. Dessutom är både karaktärerna och samhället väldigt levande. Montal…

I korridoren finns det inga speglar. Det tar ett tag innan jag lägger märke till vad som saknas, men det går inte att undvika. Det finns varken speglar, fönster eller bildskärmar här, bara jag och det pipande larmet i taket. Jag har aldrig varit närmare mig själv än här, och åt vilket håll jag än vänder mig går jag utåt.

Det är de första raderna i Måns Wadensjös kortroman Förlossningen. Vi får följa ett manligt nattbiträde på en förlossningsklinik som på ett avskalat sätt berättar om vardagen på förlossningen, både på ett konkret plan, med listor på vad som finns i lådor och hur rummen ser ut, och på ett djupare meningen-med-livet-plan, med funderingar på hur det känns att bli förälder eller vad som sker inom en när barnet är dödfött. Jag som aldrig har varit på en förlossning blir fascinerad av hur strikt allt kan vara, med regler för hur lakan ska vikas, samtidigt som man vet att en födsel är väldigt oberäknelig. En som någon gång varit på förlossningen känner nog igen sig men får n…