Kulturloggen

Allt mitt tjat om att man inte kan läsa översatt lyrik, och så ger jag mig på en polsk diktskrivande nobelpristagerska? Jag tänker mig att dikter som inte är bundna till en form borde vara enklare att översätta. Sonetter och hexameter känns krystat men berättelser med ojämn högermarginal, som Torgny Lindgren kallar det, borde väl gå enklare om det inte måste rimma eller om rytmen inte måste vara på ett visst sätt? Men det är ju självklart fortfarande en tolkning. 

1996 års nobelpristagerska i Litteratur valdes med följande motivring:
”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.
Och jag är beredd att hålla med om den motiveringen men vill även tillägga att hon skriver med en lätt ton, en varm känsla och med ett filosofiskt djup. Vissa dikter handlar om kärlek och dess bekymmer medan andra handlar om djur. Av någon anledning tycker jag om flera av de som handlar om just djur, som den här:
Lovrod till …

Stadsbiblioteket där jag bor är rätt litet och trångt. På de olika avdelningarna står det vagnar med böcker som helt enkelt inte får plats i sin hylla för tillfället. I en sådan vagn hittar jag Törst av Adam Zagajewski. 

Zagajewski är en polsk poet och författare, Törst är den tredje diktsamlingen av honom som kommit ut på svenska. Som vanligt tycker jag att det är svårt att läsa översatt lyrik så jag låter Agneta Pleijels baksidestext i kombination med omslagsbilden tala för samlingen:
"Han skapar världen medan han skriver den. Han skapar mig som läsare så att jag finns till. I stillheten under ett löv. I tystnaden på en tom gata. I filosofins oavslutade och långsamma andning. I sprittningen från en bortkastad tidning. I vinden som drar genom gräset på ett bortglömt slagfält.
Det är dikter av stor klarhet. Tankens och sinnenas, musiken och levandets. Förvandlingar. Historia. Kärlek. Allt närvarande i ett nu. Med ett lugn som tycks kunna härbärgera tillvarons alla rastlösa förvandli…