Kulturloggen

Marie-Noëlle blir lämnad av sin blott 15-åriga mamma direkt efter födseln och tas om hand av Ranélise. Hon lever ett typiskt liv i Västindien enda tills hennes mamma efter flera år plötsligt vill ha henne tillbaka. Hon åker således mot sin vilja till Paris där hon nu har en styvfar och en lillebror, men vem är egentligen hennes egen pappa?

Condé skildrar, som vanligt, den karibiska världen på ett underbart sätt. Det känns varken som att hon lyfter upp den världen till skyarna eller är kritisk mot den utan hon beskriver den som den är. Dock får sig det politiska läget ofta en känga. Även den här romanen handlar om att hitta sin identitet, vilket i det här fallet är en flicka i tidiga tonåren som slits från vad hon känner som sitt hem till ett okänt Paris till en okänd mamma. Hon upptäcker vänskap, killar och sexualitet. 
Precis som i Tills vattnet stiger är det inte bara huvudpersonen som kommer till tals utan vi får följa flera andra karaktärer och deras historier och på så vis blir …

Babakar har, efter ett stökigt och osäkert liv i Centralafrika, hittat en vardag i sin mors hemland Guadalope. Han har en förlossningsklinik där den haitiska flyktingen Reinette söker vård. Dock hittas hon en dag avliden i sitt eget blod, hon dog under förlossningen. Babakar tar med sig barnet, en flicka som han kallar Anaïs, och hans liv verkar ha fått en ny mening. Men Reinette kände på sig att hon inte skulle leva länge nog för att få se sitt barn utan bad sin rumskamrat Movar att ta med hennes barn tillbaka till hemlandet Haiti. De båda männen bestämmer sig för att gemensamt söka upp Reinettes släkt och de upptäcker allt mer om hennes till synes dunkla bakgrund. 

Den här boken handlar inte bara om de här personerna utan om hela världen, om mänskligheten rent ut sagt. Hur är det att leva i inbördeskrig i Afrika? Hur blir man bemött om man kallar sig Palestinier? Hur kunde Haiti förändras från ett paradis till en anarki över en natt? 
Den nutida berättelsen med Babakar och Movar är…