Babakar har, efter ett stökigt och osäkert liv i Centralafrika, hittat en vardag i sin mors hemland Guadalope. Han har en förlossningsklinik där den haitiska flyktingen Reinette söker vård. Dock hittas hon en dag avliden i sitt eget blod, hon dog under förlossningen. Babakar tar med sig barnet, en flicka som han kallar Anaïs, och hans liv verkar ha fått en ny mening. Men Reinette kände på sig att hon inte skulle leva länge nog för att få se sitt barn utan bad sin rumskamrat Movar att ta med hennes barn tillbaka till hemlandet Haiti. De båda männen bestämmer sig för att gemensamt söka upp Reinettes släkt och de upptäcker allt mer om hennes till synes dunkla bakgrund.
Den här boken handlar inte bara om de här personerna utan om hela världen, om mänskligheten rent ut sagt. Hur är det att leva i inbördeskrig i Afrika? Hur blir man bemött om man kallar sig Palestinier? Hur kunde Haiti förändras från ett paradis till en anarki över en natt?
Den nutida berättelsen med Babakar och Movar är egentligen inte en så stor del av berättelsen utan den här tredje personsberättelsen varvas med karaktärernas egna jagberättelser. Jag har inte varit i någon av de här delarna av världen som beskrivs, men det känns som om Condé gör dem rättvisa. Hon skriver inte på något sätt på ett "Åh vad det är synd om folket"-sätt utan det är starka individer, både goda och onda, som lever det liv de kan leva och de tycker inte synd om sig själva. Det är bra postkolonial litteratur från Karibiens innersta hjärta, det vill säga folket. Det känns som att jag lärt mig en smula mer om världen och mänskligheten när jag slår ihop den här boken.
Jag förstår varför Maryse Condé sägs vara den karibiska litteraturens främsta namn och varför bladn annat DN kallar henne en författare i Nobelklass för det är riktigt bra.
Köp boken här eller här
Recensionsexemplar från Leopard Förlag
Låter som en spännande bok. Jag får verkligen lust att läsa den!
SvaraRaderaJulia: Ja den ger ju en inblick i en helt annan värld.
SvaraRadera