När vi läser en text av berättande karaktär skapar vi en väg genom berättelsen, från den första meningen fram till upplösningen. Det som driver oss är vår vilja att veta hur det ska gå.
När man tolkar ett litterärt verk brukar man tala om dess historia ( berättelsens "vad" tex karaktärer och miljö) och dess text ( berättelsens "hur?" tex berättare och tid). Med hjälp av dessa element väver vi ihop berättelsen som ett mönster, och dessa mönster kallas intrig.
Sekvensen av händelser i en berättelse kan delas upp i följande schema:
1. Exposition: vägleder läsaren om tid och plats och introducerar karaktärerna.
2. Konflikt: det största hindret för huvudpersonen att nå sitt mål.
3. Stegring: svårigheter i berättelsen som gör att konflikten förlängs och utvecklas.
4. Klimax (peripeti): den punkt i berättelsen där konflikten fokuseras och ingen återvändo finns.
5. Nedåtgående: resultatet av konflikten visar sig i ett nedåtgående förlopp.
6. Dénouement: Lösningen på berättelsen där allt knyts ihop.
Den här analysmetoden gällande intrigen är lånad från dramatikanalysen och fungerar utmärkt på klassisk litteratur, men mycket av det moderna (1900-talet och framåt) undviker den här traditionella uppbyggnaden. I vissa berättelser utvecklas inte karaktärerna, miljöbeskrivningen är obefintlig och berättarstilen är experimentell och passar inte riktigt in i mallen. Det kan alltså vara en bra idé att fundera på om den här analyser över huvud taget är av intresse innan man börjar använda dess begrepp.
En del författare nöjer sig med att ha en bra intrig i sitt verk. Andra nöjer sig inte med det utan använder sig av intrigen för att leda fram till temat. Vissa verk har ingen given intrig men de kan ha ett tydligt tema. Begreppet tema inom litteraturforskning kan väl enklast jämföras med "idé" eller "moral". För er som läst Voltaires Candide kan man säga att temat är "den totala oskuldsfulla människans möte med världen". Vad ska vi då med den till? Ja vi kan till exempel jämföra den med senare verk och prata intertextualitet, som vi kommer att prata om i ett senare avsnitt. För modernistiska verk som saknar en intrig att analysera kan tema vara av intresse som en sammanbindande faktor. När vi snackar om att någon är en riktig Don Juan gör vi faktiskt en så kallad komparativ tematisk analys med allt vad Don Juan står för i den klassiska berättelsen. En berättelse kan givetvis innehålla flera teman och olika personer kan finna olika teman.
Hemläxa:
1. Fundera över ifall en bok du läser/precis läst kan analyseras med det klassiska schemat för att bryta ner intrigen alt. fundera ut hur de 6 stegen kan tänkas se ut i en klassisk deckare.
2. Fundera kring det här med teman. Hittar du några tydliga teman i boken du läser/just har läst? Kommer du på något tema från någon bok som återanvänts så som Don Juan-exemplet ovan?
I nästa avsnitt lär vi oss mer om texter och kontexter.
All info tagen från Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, Epikanalys, en introduktion, Studentlitteratur, 1999
All info tagen från Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, Epikanalys, en introduktion, Studentlitteratur, 1999
Det klassiska schemat fungerar uppenbarligen inte på "Det gröna huset"i sin helhet; kanske om man styckar upp texten i sina berättelsekedjor och rätar ut tidsperspektiven. Då kanske man lättare kan se kompositionen.
SvaraRaderaJa det är helt klart spännande att se olika delar var för sig, och det kanske till och med är nödvändigt i den moderna litteraturen eftersom det kanske inte ens finns en genomgående intrig, eller kanske att det finns flera?
SvaraRadera