Äntigen har jag blivit av med min Murakami-oskuld. Jag har dragit så länge på det eftersom jag vill gilla honom men var rädd att jag inte skulle göra det. Så hur blev det?
Norwegian wood handlar om en ung man, Toru, och hans relationer. Hans vänner, studiekamrater, rumskamraten, arbetskollegor, och om hans kvinnorelationer. Hans vän väljer att ta sitt liv enbart 17 år gammal och kvar blir hans flickvän Naoko och Toru. En vänskap växer fram mellan Toru och Naoko som utvecklas till en kärleksrelation, samtidigt som Toru träffar Midori.
Boken handlar om kärlek, men även om sorg. Många dör och många är miserabla. Den är erotisk och vi får möta flera karaktärer som är mer eller mindre knäppa. Naoko bor på en institution för mentalt svaga och Midori tycks vara en pervers sexgalning.
Det är väldigt svårt att försöka få fram något vettigt att säga om boken, jag läste om de första kapitlen flera gånger för att försöka sätta fingret på vad det är som gör att det är så bra. Jag har dock fortfarande inte riktigt komma på det. En kombination av starka trovärdiga karaktärer och ett fantastisk språk kanske bäst beskriver det hela. Historien har flera berättarnivåer där Toru är den som berättar i jagform, men flera av karaktärerna kommer till tals både i långa monologer och i brevform, vilket gör alla karaktärer lika trovärdiga. Murakami leker med minnen och känslor på ett fantastiskt sätt. Flera gånger under min läsning fick jag stanna upp och lägga ifrån mig boken för att jag blev upprörd och kunde inte fortsätta. Ena stunden är allt på väg att bli bra och direkt i inledningen av nästa kapitel är den personen död. Ingen förvarning, Murakami trycker upp det rakt i ansiktet på en bara.
Jag fastnar hela tiden på hans formuleringar, inte för att språket är vackert eller poetiskt utan för hans fantastiska sätt att beskriva vardagliga saker. Som det här stycket där Toru ska tända ett ljus:
"Jag tände det [stearinljuset], droppade lite vax på en tallrik och satte fast ljuset där." (s. 146)
Jag läste det flera gånger och mös. Andra författare hade bara skrivit att han tände ett ljus, men Murakami anstränger sig något mer angående detaljerna och det utan att bli tråkig. Han har hittat en perfekt balansgång.
Jag som faktiskt varit i Tokyo kände ju igen mig i en del saker, men det är mest tunnelbanan man får ta del av. Hade gärna sett mer av Tokyos fantastiska parker och arkitektur. Även om det i slutet på 60-talet inte var mycket till stad då det mesta förstördes under andra världskriget-bombningarna. Men nån kritik måste jag ju ändå ge?
Jag kommer rekommendera boken till alla läsare jag känner och det är enbart samvetet som sätter stopp för att jag inte klickar hem allt annat Murakami någonsin skrivit.
Sen är det ju kul det här med alla musik-referenser! Här finns det säkert underlag för flera akademiska uppsatser. Tack för igår, det var jättekul! /Therese
SvaraRaderaJa det är ju till och med beatles i titeln :D det är ju lite det jag menar, det finn så mycket så man vet inte hur man ska kunna skriva en recension utan att det blir en akademisk uppsats :)
SvaraRaderaTacksjälv, kände mig genast mer pepp på att läsa och inspirerad till att ordna egna bokevents :)
Jamen visst är det kul? Murakamis alla originella karaktärer och konstiga händelser får mig att tänka nytt, och det är mycket välkommet och uppfriskande! /Therese
SvaraRaderaAbsolut, och jag tyckte inte den var svår. Får se om jag ändrar åsikt vid nästa läsupplevelse :)
SvaraRadera