Kulturloggen

Jag ger mig på lite modern svensk poesi igen, trots min minst sagt bakåtstegande upplevelse som jag skrev om här.  Den här gången var det dags för Anna Hallbergs Friktion. Och jag tycker ungefär samma sak även om den här, det är ett gäng ihopknölade ord på ett papper som inte säger mig ett skit eller ger mig någon känsla. Däremot ger den här mig en språklig känsla som jag gillar, bara jag struntar i vad orden egentligen betyder. Det är en del lek med lyrikens fantastiska stilfigurer, fast lite tvärtom. Hur menar jag nu? Jo med titeln Friktion i bakhuvudet får jag en känsla av att det ena ordet går i motsatt riktning från det andra ordets rörelse. Några rader tagna från helt olika dikter




Eller kanske lite klassisk alliteration:




Och en och annan tungvrickare:


Det finns även en och annan dikt jag gillar i sin helhetl, so mden här:


Jag upptäcker ständigt nya språkliga stilfigurer som gör att min språkhjärna bara myser, men berättelseälskaren är besviken.