Det är ett antal forskare som diskuterar vetenskap, och jag blir på något sätt indragen och jag blir en av dem.Vi diskuterar allt från att havet och himlen inte är blåa till världens minsta byggstenar. Vi kommer in på hur vi kan tala om sådant som vi inte kan se med blotta ögat och vad ljus egentligen är. Är det vågor? Är det partiklar? Forskarnas åsikter går isär. Hur kan vi egentligen veta något om världen och räcker vårt språk verkligen till för att förklara allt som finns?
För mig som läst både språk och filosofi är detta ren och skär porr. Jag sitter där och får en känsla av att sitta och fika med Einstein och hans relativitetsteorier. Eller som i den här delen:
Om vågfunktionen vet man detta: av någonting är
den en fullständig beskrivning. Av verkligheten? Av
vetenskapens kunskap om verkligheten? Av vad det
någonsin kommer att vara möjligtför en människa att
ta reda på om verkligheten?
Man vet inte.
Helt plötsligt har jag Immanuel Kant framför mig som sitter och spånar angående hans filosofier om tingen i sig. Nu vet inte jag om det är en medveten intertextualitet från Granströms sida, men vad gör det? Det är så bra. Och så den här passagen om språkets problem:
Du kan inte tala om atomer. För att det skall vara
möjligt måste någonting ske med språket - begränsning
eller tänjning? Måste det vidgas, svälla eller
avta?
Här är jag i stället i den analytiska filosofins sällskap med namn som Russell och Wittgenstein och blir frustrerad över hur språket kan vara ett hinder när vi ska förklara världen.
Jag fullkomligt älskar Osäkerhetsrelationen och kommer nog läsa om den flera gånger samt slänga mig över Granströms andra verk. Det ska bli fantastiskt kul att träffa henne ikväll på bibliotekets Forum för Poesi och Prosa.
Kommentarer
Skicka en kommentar