Det finns tre saker som jag lägger märke till och som intresserar mig när jag läser den här diktsamlingen av den sydkoreanske poeten Ko Un. Det första är naturskildringarna och skildringarna av den sydkoreanska miljön. Jag låter en dikt tala för sig:
Vid vägen
ser en råbock lugnt
på månen i ett vattendrag
Det andra som intresserar mig är de vardagliga inslagen och insynen i sydkoreansk kultur:
En vårkväll hörs ett barn som gråter
En höstkväll hörs någon klappa tvätt
Här
är en plats där folk lever för fullt.
När jag gick förbi fältet
som de hade gödslat med sin egen skit
bugade jag spontant i vördnad
Det tredje, och det jag gillar allra mest, är Ko Uns sätt att ge döda ting liv. Här är några exempel:
Träden ser på mig
när jag går hem
*
"Jag har kommit, käraste,
den tunga vintern är förbi"
Hans hustrus grav ler stilla
Det finns egentligen hur mycket som helt att prata om gällande Stundens blomma, och jag gillar det. Jag har fortfarande lite svårt för att jag vet att det är översatt, men det känns inte lika illa som när jag läste haiku. Att samlingen sedan är rikt illustrerad av Ko Un själv är ett stort plus i kanten. Jag får dock en känsla av förakt mot en del saker, så som buddhism och Amerika. USA kan jag förstå, men vadan detta förakt inför vad jag anser vara världens snällaste religion?
Kommentarer
Skicka en kommentar