Vi får möta den ensamstående Aibileen och den temperamentsfulla Minny som är goda vänner och jobbar för en varsin vit familj. Vi får även ta del av en vit kvinnas syn på det hela, Skeeter, som inte är gift och vill göra karriär. De tre berättarperspektiven skiljs åt stilmässigt på ett fantastiskt sätt av Stockett, när man läser Aibileens första kapitel möts man av en grov svart sydstatsdialekt som sätter min läsning på engelska på prov. Men jag kom snabbt in i det och jag hade nog inte kunnat tänka mig att läsa den på svenska.
Vad är det då som gör boken bra? Jo berättelsen om dessa vita familjer och deras hjälp framförs i en kronologisk ordning men perspektiven varvas hela tiden. När man läst en bit in i Skeeter, känner man genast att man vill tillbaka till Minnys smått knäppa Miss Celia för att veta hur det gick. Jag kan inte annat än känna att de tre berättarperspektiven har så mycket gemensamt att jag inte förstår mig på uppdelningen i vita och svarta alls. Och ni som läst, visst är det så att man bara vill hälla en hink med koskit över Hillys huvud?
Det händer dock en hel del under bokens gång för de svartas situation. Skeeter börjar skiva en bok om hushållerskornas berättelser, med Aibileen och Minny i spetsen. Man känner att det finns hopp om acceptans som leder fram till vår tids tolerans. Några av de vita erkänner värdet av sina hushållerskor och jag hurrade högt när jag läste att de svarta släpps in på de vitas bibliotek till exempel. Det är en väldigt rolig bok samtidigt som den är hemsk och man blir arg, i alla fall jag.
Visst är den bra? Min recension dyker upp på fredag tror jag det var :)
SvaraRaderaLäste och njöt i förra veckan!
SvaraRaderahttp://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/2011/01/help-niceville.html
Bokbabbel: Ja definitivt. Svår kombo det där att det är roligt och allvarligt på en och samma gång. älskade scenen då Minny jagar blottaren i trädgården :)
SvaraRaderaJoanna: Då är vi två! =)