21 maj 1968
Jag älskar inte de bohuslänska klipporna
där man får kasta sig ner i en gröt av maneter
och en svensk jagare glider bort i gattet.
Men jag älskar de ljusa backarna med kort, glest gräs
där plötsligt en lund av blommor träder fram,
styvmorsvioler, sedum och mandelblom.
En liten samling av bleka och färgade stjärnor
som solen lyser på och en vindfläkt kommer att skälva.
Stjärnor av blom som gungar och vänder sig i blåsten
med sina streckar och märkvärdiga tecken.
Det skuggas och glänser i dem. Ådror av klar kristall.
En blåvinge fladdrar förbi. Vad sörjde du för?
När man lägger sig ner och ser noga på dem
kan man tro att livet bara är kärlek.
Vinden är varm och de blånande, gråa musselskalen
vittnar om att döden inte heller är farlig.
Inget att bry sig om. Den kommer och går.
Men det onda finns inte och ingen plåga.
Bengt Andersson
Underbart vackert! Tack för den!
SvaraRaderaIngrid: Visst är den! Tack själv.
SvaraRadera