Felix har gift om sig med en rik kvinna, den första frun har dock inte riktigt släppt taget. Hon skriver brev till den nya frun Claire. Breven dryper av avundsjuka, besatthet och snuddar vid sinnessjuka.
Det är svårt att skriva om en så här fantastisk bok som mer skapar känslor hos sin läsare än något annat. Jag känner mig instängd i berättarens smala värld, jag känner obehag över hennes enormt upphakade tankar och jag blir skrämd emellanåt då jag tror att hennes skadade tankar ska få ett skeende. Falkenlands poetiska språk tränger in i läsarens innersta och fastnar där. Språket skapar både ett psykiskt obehag och känslor som man kan stanna kvar i efter att man läst klart ett brev om man bara sitter och blundar.
Breven till Claire skapar många frågor hos mig när jag läser. Falkenland lägger fram små detaljer här och där, små hintar om hur verkligheten utanför brevskriverskans skadade värld är. Det talas om tabletter som hämmar hennes måleri, vilket borde innebära att hon har någon diagnos, antagligen en psykisk sjukdom. Man önskar att dessa brev bara är någon slags dagboksanteckningar som Claire aldrig får ta del av, vilket kan vara sant eller inte. På något ställe skriver hon "Varför svarar du mig inte Claire?", medan hon skriver saker som tyder på att hon inte skickat breven. Det finns inte heller en klar bild av om i fall berättaren verkligen har varit gift med Felix för de har inget med varandra att göra, utöver att hon förföljer och spionerar på familjen. Kanske har hon bara hittat på allt? Slutet talar varken för det ena eller det andra, och jag älskar det. Älskar hela boken. Det här kan vara årets bästa bok.
Köp boken här eller här.
Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand
"Instängd" var ordet. Jag har nog fortfarande inte släppts ut helt och hållet fastän det var flera veckor sedan jag läste Sfinx...
SvaraRaderaMånga intressanta reflektioner där. Det som är så fascinerande är ju att hon är uppenbart galen samtidigt som man någonstans sympatiserar med henne. Eller åtminstone de tankar och känslor som fanns i början, innan allt gick överstyr. Att se breven som ett slags dagsboksanteckningar var intressant, även jag har snuddat vid den tanken. Jag älskar tvetydigheten i Sfinx, och att den öppnar för så många vitt skilda teorier och tankar!
Årets bästa bok? Ja, det lutar åt det. Åtminstone årets svenska.
PS: Tycker att Sfinx känns lite som en välkomen återkomst till de tidigare Falkenlandromanerna. Kom att tänka på bl a Skärvor ur en sönderslagen spegel och kanske i synnerhet Öde i skildringarna av Felix och berättarjagets destruktiva relation.
Helena: Jag sympatiserar definitivt med henne, ibland snuddar tankarna vid hur man själv betett sig i samma situation då jag faktiskt älskar en man som jag aldrig skulle kunna leva utan. Jag hade svårt att läsa något annat ett tag, Sfinxen var i vägen. Jag känner direkt att jag måste tillbaka till hennes andra verk, både de jag läst och de jag inte läst.
SvaraRaderaTänkte också mycket på det där med om Claire svarar henne. Min första tanke är ju att hon gör det, men att det är medvetet dolt för läsaren(i början av boken tänkte jag att Claires svar skulle dyka upp senare, men sen fattade jag att de inte skulle det).
SvaraRaderaVet inte om jag skulle fortsätta läsa dessa brev om jag själv vore Claire, men samtidigt förmodligen svår att låta bli.
Anna C: Nä men precis. Felix vet ju vem hon är (Om hon nu inte hittat på allt) så hon borde ju blivit inspärrad efter ett par brev.
SvaraRaderaJag trodde också att något annat skulle hända än bara hennes brev, men det funkade ju fint i vilket fall :)