Metta skänkte mig ordet ”surrealistisk”. Detta ord skall nu få avkläs tillsammans med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.
Drömsyn. Det är en av de definitioner som finns på begreppet. Jag behöver inte ens tänka efter, för att kunna para samman surrealism med min kreativitet, eftersom de när varandra. ”Vägen till Umbria” är surrealism i ett nötskal. Eskapism till en plats som bara drömmar och fantasi kan skapa. Trots detta hänger själva realismen ändå kvar. Hur flippat det än må vara och hur förvrängt det än må bli, så finns alltid åtminstone ett uns av verklighet kvar. Det kanske inte alltid behöver synas i läsarens ögon, men bakom allt står jag med logik och pekpinne. Skulle jag förklara allt, försvinner det där eggande. Det lockande. Därför låter jag prefixet vara kvar. Enda gången ”sur” blir positivt i mina ögon. Där och i krusbär.
Jag drömmer mycket. I vardagen och det vakna tillståndet. De där drivande målen och tankarna som andra ser som drömmar. Men jag drömmer även när jag sover. De där svarta och oftast slukande virvelströmmarna från livets avgrund. När jag var yngre (!), så drömde jag oftast lucida drömmar. Jag var medveten och kunde styra, ställa om och även forma. På riktigt. I drömmen. Nu för tiden har den förmågan ebbat ut. Det började nog faktiskt när jag öppnade författardörren. Det har blivit ett ge och ta märker jag nu, i löpande text. Välkommen insikt. De flesta drömmar går obemärkt förbi. Somliga fastnar dock. Just nu är jag i slutkapitlen av nästa stora psykologiska thriller/kriminalroman. Den dröm jag nu tänker dela med mig av är en surrealistisk undermedveten händelse från drömmarnas värld. Den vävdes rakt in i romanen, direkt vid uppvaknande i stort sett. Bara bytte namnen och ett och annat kön. Nu var det Elisabeth som fick drömma. Den känslan. Den är äkta. Texten är min anteckning och den finns även på annan plats. Men det är de ord jag fick ur mig. Håll i dig. Har du barn, läs inte. Ja, jag vaknade fullständigt dränkt i svett.
”Det var natt och en snöstorm rasade utanför den gamla skolan vi var instängda i. Vi satt där på grund av smittan. Någonting gjorde människor sjuka. De blev vad vi oftast kallar för zombies. Men det var bara barnen som blev dåliga. Tydligen hade vi suttit i det gamla trähuset ett tag för vissa regler fanns. Om ett barn uppvisade symptom, skulle det dödas och slängas ut genom fönstren som mat till de som släpade sig fram där ute. Plötsligt har de tagit sig in och vi jagas. En grupp människor, däribland jag och min 6-åring Olle. Så söt. Så fri från avund, misstro och bitterhet en människa kan vara. Vi jagas fram i en korridor vars väggar hela tiden pressas samman. Det blir trängre. Svårt för de vuxna att ta sig fram, men lätt för de barn som kommer allt närmare baktill. Några har ögon, några inte. Några har lemmar kvar, andra bara stumpar. Det gurglar av blod och galla ur deras tandlösa munnar eller genom deras sargade halsar. De skall ta oss och de ska döda oss. Plötsligt kommer vi ut i ett halvmånformat rum. Vägen bakom oss är stängd. Vi klarade oss. Den raka väggen är ytterväggen. Täckt av fönster. Plötsligt säger någon att Olle ser konstig ut. Jag ser ingenting förutom att han är andfådd. De börjar slita i honom. "Han måste dö!" Ropar de. Han gråter och skriker efter mig. Hans ögon är fulla av skräck och rädsla. Panik. Jag slår mig fram och lösgör honom.”
Fram till den här punkten i drömmen har den varit lucid. Jag har styrt mig själv eftersom det som oftast är en film jag tittar på och är medveten om att allt är på låtsas. Jag kan spola fram och tillbaka, eller bara byta film. Men inte nu. Jag har heller inte gjort det fram till nu, eftersom jag är fascinerad. Det borde jag ha gjort medan jag kunde. När jag var medveten. Den medvetenheten försvinner nu och jag styr inte längre. Nu kan jag bara titta på.
”Jag håller honom tätt intill. Han gråter fram orden: "Varför gör de såhär pappa? Vad är det de gör?" Jag tittar ned på honom och från min åskådarplats är han frisk, men det ser inte "jag" på golvet. Golvet ja. Marmor. Blankt och hårt. Stormen rasar utanför och genom vinanden och snöflingors ras mot rutorna hörs vrål och skrin. De är där ute. De andra. Plötsligt talar jag utan att kunna styra mina ord: "Ingen annan ska göra det. Jag gör det." Innan jag ovanifrån ens hinner reagera, reser sig min gestalt upp. Olle kryper bort i panik. Jag får tag om hans vrist och svingar honom i en stor båge rakt över mitt eget huvud och ned på andra sidan. Ned i stengolvet. Ljudet när skallbenet träffar stengolvet är dovt. Men han dör inte. En stor bula i nacken växer ut, och han snyftar stilla: "Varför dödar du mig pappa? Jag har ont." De andra skanderar att jag ska göra det igen, men jag säger att han inte måste dö. Plötsligt inser min rollfigur att Olle kanske är frisk trots allt. Men han kan inte stanna. De andra skulle döda honom.”
Nu klipper det och byter scen. Helt utan min medvetna närvaro. Jag tror att allt är på riktigt.
”Olle sitter på fönsterbrädan med ett öppet fönster bakom sig. Snön och kylan får honom att huttra. Jag gråter medan jag tar på honom mössa, overall och skor. Det finns inga vantar. Han stirrar på mig med tårar av undrande kärlek: "Varför pappa? Snälla jag vill inte ut dit. Elias är ju där." Först då inser jag att detta hänt förut. Nyss. Min 8-åring är där ute bland de andra och jag vet inte om han är frisk eller sjuk. Olle klamrar sig fast när jag sakta sänker ned honom mot marken ett par meter ned. När våra blickar möts är det något som griper tag i honom och sliter kroppen ur mina händer. Jag hör hans strupe slitas itu. Hans armar lossas. Ett kluckande ljud när hans ben dras från hans lilla kropp. Han dör. Jag skriker. Snön slukar allt.”
Det här är ett exempel på det jag fyller mina manus med. Läs noga nu. Det som kommer här är viktigt.
Oavsett hur surrealistiskt det du läser än må vara, så betyder inte det att det inte är upplevt. Det betyder inte att känslan bakom är på låtsas. Fantasin och mitt undermedvetna har tvingat mig att genomlida helvetets kval. Motsatserna finns, men de passar sig inte här. Det enda du behöver veta, är att Umbria finns. Inuti mig. Vad finns inom dina gränser?
Love / Jan-E
Kommentarer
Skicka en kommentar