Tre hypokondriker och en hund ska bege sig ut på sjön, det har någon av herrarna hört ska vara lugnande för så sjuka människor. Jag tycker stundtals att berättelsen är helt briljant. Det blir ofta en slags Don Quijote-stämning så det blir en slags förvrängning i flera steg eftersom folk som egentligen inte är sjuka upplever problem med sjukdomar som egentligen inte finns. Det finns hysteriskt roliga passager som är fantastiska, jag minns speciellt en resa på ett tåg med en inte allt för väldoftande ost. Hunden blir en komisk figur i sig, han får mänskliga drag så som att han har vänner och dylikt.
Ja ni anar naturligtvis ett men här, och det finns. Jag tycker tyvärr att det blir lite väl mycket buskis över det hela emellanåt. Det blir lite mer fånigt än roligt när någon till exempel vaknar upp med ett ryck för att hoppa rakt ner i ett badkar eller att de bara måste slå sig på tummen när de ska spika upp en tavla. Jag tycker helt enkelt inte att sådant är roligt utan suckar rätt högt i stället.
Men jag förstår dess klassikerstatus, den känns unik och tidslös.
Kommentarer
Skicka en kommentar