Bauby har genom att enbart blinka med sitt vänsteröga dikterat den här boken. Han har alltså blinkat lika många gånger som varje bokstav i varje ord har för ordning i alfabetet. Han berättar om hur livet var före olyckan, hur han var chefsredaktör på tidningen Elle, och hur livet ter sig efter olyckan, hur det är att få sin blöja bytt som en man i 40-årsåldern och hur arg man som totalförlamad blir när någon stänger av ens TV mitt i en spännande fotbollsmatch.
Trots detta tragiska öde och konstanta tankar i stil med "Men herregud det här har han BLINKAT fram!" så grabbar berättelsen aldrig tag i mig ordentligt. Jag tycker väl kanske att han är något av en stropp före olyckan och kan inte riktigt känna med honom. Samtidigt är det enormt svårt att hela tiden intala sig vilken fruktansvärd sits han hamnat i som är helt medveten men det enda han kan göra är att blinka med ena ögat. Det är så hemskt så jag kan knappt föreställa mig det. En fin liknelse, tycker jag, är när Bauby berättar om när han rakade sin pappa då han var sjuk, och nu är det andra som rakar Bauby själv.
Bauby dog tre dagar efter att boken kom ut i Frankrike, vilket gör det hela än mer tragiskt. Den finns även filmatiserad 2007.
Jag ska ha praktik på en stroke/neurolog avdelning och har blivit tipsad om att läsa just Fjärilen...för att få större förståelse.
SvaraRaderaBoktagen: Oj, vilket sammanträffande :) Ja jag tror absolut att den är bra i det syftet.
SvaraRadera