Medealand handlar om kvinnan som i frustration och sorg över att bli lämnad dödar sina barn. Dissekering av ett snöfall handlar om konungaflickan som varken vill bara kung eller drottning, som inte vill gifta sig, som pratar med sin döde far och har en fransk filosof i sitt hov. Valerie Jean Solanas ska bli president handlar om kvinnan som hatar män, säljer sin kropp och som skjuter Andy Warhol.
Tre kvinnor, tre öden, tre tidsåldrar. Det är enormt svårt att skriva om Stridsbergs karaktärer, de är komplexa, egna, oförutsägbara. Man kan känna medlidande och hat i samma stund. De är smått galna allihop. Men de representerar vad det är att vara människa, om så i extrema former. Det handlar om kärlek, svartsjuka, svek, sorg, ensamhet, hopp, ånger och alla andra känslor.
Jag älskar intertextualitet och Stridsberg är en mästare inom området. Det första dramat, Medealand, relaterar naturligtvis till det grekiska dramat Medea av Euripedes. Stridsberg har dock moderniserat berättelsen med psykvård och tabletter, men hon har inte helt släppt det gamla. Medea är fortfarande en barbar som utvisas från Korint när hon inte längre är gift med Jason. Men kärleken och sorgen är ålderslös, att bli lämnad för någon annan är precis lika fruktansvärt än idag som då.
I Dissekering av ett snöfall leker Stridsberg med historiska intertexter, nämligen drottning Kristina. Drottning mot sin vilja vid sex års ålder, uppfostrad som en pojke, ville vakren kriga eller föda barn. Precis som Medealand spelar inte tidsåldern någon roll, det handlar om att vara sin egen och att få älska den man vill.
Valerie Jean Solanas ska bli president är en något mer ny historia, så klart baserad på Stridsbergs bok Drömfakulteten. Det är så klart en mycket naturlig övergång eftersom romanen är skriven ganska mycket i dialogform och det fungerar utmärkt som omläsning. Det kändes som att jag läste berättelsen igen genom någon annans ögon.
Jag blir enormt berörd av Stridsbergs texter. Det fruktansvärda i att Medea dödar sina barn tvingade mig att panikartat påbörja nästa pjäs för att komma undan den vidriga känslan. Solanas dödsångestscen i slutet av det sista dramat fick mig att snabbt påbörja en ny bok för att slippa tänka på det. Stridsbergs språk är helt fantastiskt, hon hittar vinklar och formuleringar som öppnar helt unika luckor till världen och mänskligheten.
Jag tycker att det är oerhört roligt att en ung kvinna från lilla Sverige tar sig an en enorm berättelse som den om Medea och att hon moderniserar den på det här sättet. Och en stor eloge till förlaget som ger ut något så smalt som dramatik i ett så oerhört snyggt fodral. Två av berättelserna har redan spelats på teaterscenen och den tredje, den om drottning Kristina, kommer att sättas upp i höst, men för oss lantisar som inte har möjlighet att gå är den här samlingen ett utmärkt substitut. Dramatik är inte det minsta svårt att läsa, gillar ni Stridsberg bör ni läsa den på en gång.
Köp boken här eller här.
Recensionsbok från Bonnier förlag.
Kommentarer
Skicka en kommentar