Riktor bor ensam i ett hus, och umgås inte med någon. Ofta går han till parken och slår sig ner på en bänk. Där sitter han sedan och iakttar de andra som brukar komma dit. En dag går han på en långpromenad, och då får han se att en skidåkare åker rakt ut på sjön och igenom isen. Riktor står vid strandkanten, och fylls av ett rus av adrenalin när han ser mannen kämpa för sitt liv och till slut förlora den kampen.
I parken blir Riktor bekant med en alkoholist, Arnfinn. Han tar med sig sin nyfunna vän hem och bjuder honom på sprit. Dock får deras vänskap ett abrupt slut då Riktor får se att Arnfinn stjäl pengar ur hans plånbok. Då kokar någonting över inuti Riktor, och en enorm vrede pyser ut.
Jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) Jag kan se i mörkret efter att ha läst om den hos Eli, och jag kan inte annat än att hålla med om att det är en sjukt obehaglig bok. Den berättas utifrån Riktors perspektiv, och man förstår snart att man har hamnat i huvudet på en väldigt sjuk person. Riktor är medveten om att hans beteende mot de gamla och försvarslösa på äldreboendet är fel, och han är skicklig på att dölja det. Han har dock inte dåligt samvete för vad han gör, tvärtom. Han är en kall människa, helt utan sympati och empati. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om varför han har blivit som han har blivit - har det med hans uppväxt att göra, eller är han helt enkelt "född sådan"?
Jag kan se i mörkret är en väldigt välskriven, trovärdig bok. Jag rekommenderar den verkligen. Den finns att köpa bland annat här och här.
Ja, den får en verkligen att fundera! Ruskigt välskriven (och helt enkelt ruskig!) bok.
SvaraRadera