Kulturloggen

När man säger att man läser en novellsamling av Jonas Karlsson, så säger de flesta "Vadå, skådespelaren?" och ja, han är väl mest känd som skådespelare. Jag blev något skeptisk till att han skulle kunna skriva, fördomsfull som man är, men efter att ha sett honom i Babel blev jag ytterst intresserad av vad som verkade vara rätt surrealistiskt åt Murakamihållet.

Nä jag började lyssna på Karlssons andra novellsamling så blev jag först något förvirrad. Det handlar helt plötsligt om pinsamma möten där man tror sig känna någon men minns inte vem det är, och en skola där det delas ut rosor mellan eleverna på alla hjärtans dag. Det var lite småfnissigt och igenkännande, men inte alls det där som jag hade förväntat mig. Sedan kom jag till den tredje novellen, Rummet. Den handlar om en man som går in i ett rum som bara han ser. Det är en extremt osympatisk karaktär, vilket i och för sig de flesta i novellen är, och det är oerhört bra. Även en av de senare novellerna, Cirkus, är av lite samma mystiska karaktär och påminner mig en del om David Lynchs film The lost Highway.

Jag tycker mycket om Murakami, Kafka och Lynch och kan se många likheter med dessa och några av Karlssons noveller. Däremot finns det några, som till exempel den där en person berättar om en rätt intetsägande flygresa, som inte ger mig så mycket. Jag saknar nog något av en röd tråd i samlingen, men man kan väl inte gilla varenda text i en novellsamling?

Köp boken här eller här.