I min recension av föregångaren Cirkeln önskade jag mig att uppföljaren innehåller mer magi, större krafter och elakare demoner. Min önskan gick i uppfyllelse. Jag har tidigare skrivit att det jag minns starkast från Cirkeln är just den fantastiska skildringen av att vara tonåring. Uppföljaren Eld är om något faktiskt snäppet bättre även på den fronten. Trots all hype så är jag inte det minsta besviken, inte alls.
De fem kvarvarande av De Utvalda ska börja sitt andra år på gymnasiet. De har kärlekstrubbel, de festar, de är olyckligt kära och de gör allt som tonåringar ska göra. Plus att de utövar magi. De känner sig allt mer hemma med sina förmågor som dessutom blir allt mer kraftfulla. Sensommaren i Engelsfors är nästan övernaturligt varm, det bubblar upp roströd sörja ur invånarnas vaskar, det sker mycket konstiga elrelaterade olyckor och så har Positiva Engelsfors, som erövrar invånarna med sitt positiva tänkande, etablerat sig i staden. Kan allt detta vara relaterat till demonerna och apokalypsen?
Det är sällan jag blir matt av att läsa en bok, men det är jag nu. Det känns som att jag hållit andan i 634 sidor för att jag inte kan sluta läsa. Jag måste veta vad som händer. Under de sista 30-40 sidorna var jag så kissenödig att jag satt och vred mig i soffan, men jag var tvungen att läsa klart. Språket flyter på, det levereras cliffhangers hit och dit och karaktärerna känns både dynamiska och levande. Samtliga Utvalda har sidor man tycker om och sidor man inte gillar. Alla har sin historia och sin omgivning som gjort dem till den de är.
Innan jag började läsa trilogin om Engelsfors trodde jag att det skulle sprudla av magi och demoner i varenda hörn, men det är en ganska långsam berättelse på den fronten, De Utvaldas privatliv tillåts ta en enormt stor plats. Det känns som att jag genom den här boken gått ett helt läsår i skolan igen. Även om man inte gillar fantasy i vanliga fall så tror jag lätt att man faller för de här böckerna för alla andra kvalitéer.
Om jag nu ska nämna något jag inte riktigt gillar, så är det att jag inte alls kan identifiera mig med att karaktärerna skulle gå på gymnasiet, för exakt så här fungerade det när jag gick på högstadiet. Men det är, som sagt, en ytterst personlig känsla, jag föreställer mig hela tiden att de går i åttan. Det var tyvärr (läs otroligt nog) det sämsta med boken som jag lyckas krysta fram. För jag älskar den och kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna i den tredje och avslutande delen i trilogin, Nyckeln. Tack Mats och Sara för att ni skrivit de här böckerna (Och se till att skriva den sista snabbt som fan!).
Köp boken här eller här.
måååste läsa första delen, de verkar ju så förbannat bra!! :D
SvaraRadera