Ali Shaw målar upp en fantastisk miljö med en helt oslagbar naturbeskrivning och med djur som gör folk vita och små flygande kossor. Dock kan miljöbeskrivningarna svämma över något och skapa lite ofokus och oflyt i mitt läsande. Men det är fantastiskt fint, det kommer att stanna hos mig länge.
Handlingen då? Ja den är bra, men den är ganska komplicerad. Det är återblickar till flera olika karaktärer så jag tycker det är lite svårt att få ihop det, det är lätt att bli distraherad. Ibland hänger jag inte riktigt med i vem som är ihop med vem och vem som är vems mamma. Det hade underlättat med något färre karaktärer.
Och jag kan inte riktigt påstå att jag tyckte särskilt mycket om huvudkaraktärerna. Jag kom aldrig över att Midas faktiskt tar av Ida strumporna när hon sover för att se vad det är för fel på hennes fötter. Och att Ida sedan förlåter honom och lagar frukost åt honom kan jag inte heller riktigt förlåta. Deras relation går lite för enkelt. Jag känner ett visst missmod över Idas speciella tillstånd, men jag blir inte särdeles ledsen. Jag hade tankar om paralleller till cancersjuka, men det berörde mig tyvärr inte lika mycket. Kanske att det berodde på att jag inte riktigt fastnade för karaktärerna.
Tyvärr blev detta en hypad bok som inte riktigt nådde hela vägen fram för mig, jag hade gärna sett fler naturväsen och fler flygande små kossor. Jag tycker även att de moderna inslagen, så som digitalkameror, stör min upplevelse. Jag hade hellre sett att det utspelade sig i en icke teknologisk tidsålder. Det var en bra bok, men inte så mycket mer.
Kommentarer
Skicka en kommentar