I Vattenänglar utreder Malin Fors och hennes kollegor ett dubbelmord av ett gift par. Deras femåriga dotter, adopterad från Vietnam, är spårlöst försvunnen. Har hon också blivit mördad, eller har hon flytt från brottsplatsen och förolyckats? Finns hon vid liv därute någonstans, kidnappad?
Jag gillar verkligen själva storyn i boken, det är ett spännande och intressant kriminalfall. Jag tycker även mycket om Kallentofts sätt att låta alla karaktärer få komma till liv - inte bara Malin Fors beskrivs utan man får ta del av samtliga hennes kollegors tankar och känslor och får en inblick i deras privatliv. Det gör att interaktionerna mellan personerna i boken blir mer intressanta; eftersom man sitter på endel info om karaktärerna får man en högre förståelse för deras reaktioner. Vad jag dock inte gillar är att även offren i boken har en röst. Mellan varven kommer ett par sidor i kursiverad text som är helt utifrån de dödas perspektiv. I Midvinterblod tyckte jag att det var okej och ett intressant och annorlunda inslag - men i Vattenänglar känns det som om boken hade varit bättre utan. Dels för trovärdighetens skull, och dels för att det inte tillför boken någonting alls.
Jag kan också tycka att boken har ett lite för långsamt tempo, men det har nog snarare med min rastlösa natur att göra än boken i sig.
Om du vill läsa Vattenänglar, så finns den att köpa här och här.
Recensionsbok från Forum.
Men blir man inte trött på Kallentofts tjat om rika/fattiga? Jag tog mig knappt igenom Höstoffer.
SvaraRadera