När Nathalie intet ont anandes är ute på promenad möter hon vad som ska komma att bli hennes livs kärlek. efter två år gifter de sig, de reser runt världen och är lyckliga. En söndag sitter Nathalie och läser en bok av en rysk författare när hennes man Francois säger att han ska gå ut och jogga och viskar något i hennes öra, hon minns inte vad. När hon senare slumrat till och vaknar av att telefonen ringer förändras hennes liv för alltid, hennes man har blivit påkörd under sin joggingtur. Nathalie tror sig aldrig kunna älska igen efter sin makes död men när hon en dag kysser sin ganska fula och svenska kollega Markus börjar ett helt nytt liv öppnas upp för henne.
Det här är så franskt och jag älskar franskt! Jag förstår varför förlaget Sekwa valt att ge ut den här, även om den är skriven av en man, för den dryper av samma känsla som Anna Gavaldas böcker och Igelkottens elegans av Muriel Barbery (som det dessutom hänvisas till i boken, stilpoäng herr Foenkinos!). Det är underbara karaktärer som är härliga på sina egna vis och som man älskar. Paris och Frankrikes landsbygd skapar den där fantastiska franska stämningen som man känner igen även om man aldrig ens varit i Frankrike. Det som ytterligare lyfter den här boken är de korta kapitlen mellan berättelsens kapitel som handlar om allt från låttexter till recept, de är helt underbara och blir lite som fotnoter till berättelsen i sig.
Om man, som jag, väljer att lyssna på berättelsen som ljudbok så kan man ta del av en intervju med författaren efter bokens slut. Det som jag tyckte var lite spännande var just hans förklaring till att den här karaktären Markus är svensk och det förklarade han med att folk är melankoliska i Sverige och att man skämtar om svenskar i Frankrike. Han tog helt enkelt en lista över vilka som är mest deprimerade i Europa, det visade sig vara svenskarna, och bestämde sig för en svensk. Ett ganska lustigt perspektiv, får man väl säga när man bor i Sverige, men det funkar ju fint i boken.
Recex från A Nice Noise
Köp ljudboken här eller här (eller som pappersbok här eller här).
Ha ha, okej det var ju inte det mest smickrande man kunde skriva om svenskar, men jag förlåter honom...
SvaraRadera