När Libby Day var sju år gammal blev hennes mamma och två systrar brutalt mördade i deras hem men hon överlevde. Hennes äldre bror Ben blev fälld för morden och Libby vittnade. Nästan 25 år senare har Libby tagit slut på alla sina pengar, hon har nyttjat sina näras gästfrihet tills de inte längre pratar med henne och hon är livrädd för att bli urfattig. Hon börjar sälja sin historia till den så kallade mördarklubben där människor som är intresserade av hennes familjs tragiska historia betalar stora pengar för minsta souvenir. Men var Ben verkligen skyldig, eller var det hennes pappa som mördade dem? Eller kanske någon helt annan?
Det börjar väldigt bra, det är stämningsfullt och mörkt. det är ett intressant upplägg att varva nutida Libby med dåtida Ben och mamma Patty där Libby långsamt får ledtrådar om vad som hände den där dagen medan Ben och Pattys berättelser sakta leder fram till vad som faktiskt hände den där natten. Det är lågmält och långsamt och en thriller i min smak. Man väntar inte på att ett mord ska ske utan det har redan skett och man vill veta hur det egentligen var.
Men efter ungefär 385 sidor (av 430 möjliga) råkar jag ut för något som jag kallar Dan Brown-syndromet. På slutet spårar allt ur, det händer alldeles för mycket på en gång och jag blir matt och uppgiven. Jag har aldrig läst klart en Dan Brown-bok, jag har alltid lagt ner när det är 30-40 sidor kvar för det blir bara för mycket action på slutet och jag vill inte ens veta hur det slutar för det känns som att det på något sätt blir för pinsamt. I Flynns debut kände jag det genom hela boken, hon drog på för stora växlar, och det blev inte bättre av det dubbla slutet. Huvudpersonen Libby är inte riktigt lika omotiverat störd som Camille i Sharp Objects heller. Här håller hon sig för visso till sluttampen, men jag blir ju extra besviken för när jag har så få sidor kvar och tror att jag ska få ett slut som är historien värdigt så vänder allt på ett par meningar. Så här några dagar efter att jag läst klart (för det gjorde jag trots min Dan Brown-historik) så känns det väl okej, det var i det stora hela en bra bok och jag kan väl förlåta slutet till viss del.
Recex från Modernista
Köp boken här eller här.
Jag håller med dig så om det här, tycker också att Sharp Objects var jämnare och mer helgjuten på något sätt. Gillade dock Gone Girl väldigt mycket, kanske för att den är rätt så annorlunda från de två tidigare böckerna.
SvaraRaderaMen åh, nu måste jag ju läsa den med när du säger så ;)
Radera