Kulturloggen

Efter femton år av tystnad får Vincent ett brev där Geneviéve skriver att hon är döende. Vincent sätter sig i bilen och kör de fyra timmarna ut från Paris för att vara med henne innan hon dör. Geneviéve var Vincents stora kärlek och de separerade hastigt och utan vidare kontakt, men varför? Vad får två älskande att gå skilda vägar, går det att hitta tillbaka till livet efteråt och vad var det egentligen som hände?

Det är svårt att skriva om den här boken utan att förstöra läsupplevelsen, jag tycker helt klart att man inte ska veta något om den alls innan man läser den för att på så vis få upptäcka vad det är som har hänt allt eftersom. Men man kan faktiskt prata om ångesten och stämningen i boken utan att avslöja allt för mycket. 

Det är en sorglig och ganska tung berättelse, den handlar om att leva och om att dö. Den handlar om ångesten över "vad hade hänt om.." och över att leva med det man valt och det man inte själv rår över. Det är fruktansvärt hemska känslor och jag känner mig som något av en självplågare när jag läser det här och orkar fortsätta, men det är väl det litteratur är till för, att beröra på olika sätt? 

Det är en ganska kort roman, men Tardieu lyckas ändå få in en berättarteknik i form av nutida Vincent och dåtida dagboksanteckningar från Geneviéve. Vincents inledande del skapar en massa frågor som besvaras i Geneviéves anteckningar, som sedan bekräftas och kompletteras i Vincents avslutande del.

En riktigt bra käftsmällsroman som även träffar rakt i magtrakten och som nog kommer att vara kvar där ett bra tag efter läsandets slut. Vågar man hoppas på översättningar av fler av hennes romaner?

Recensionsbok från Oppenheim förlag.