Arvid är en driftig ung man i slutet av 1800-talets Stockholm. Han skriver för en tidning där han får allt mer förtroende och så har han sin kärlek, Lydia, men han har sin ekonomiska situation emot sig. han kan inte försörja en fru och familj på den lön han har. En dag ser han en förlovningsannons i tidningen mellan hans älskade Lydia och en äldre man. Hela hans värld rasar ihop. Men flera år senare, då han är gift med en kvinna han inte älskar och har två barn, möter han henne igen, hans livs kärlek Lydia.
Det här är den andra boken jag läst av Söderberg och den, så som den föregående Doktor Glas, är en Stockholsmskildring av sällan skådad klass men det de också har gemensamt är det här med att tänja på gränserna för norm och moral. Abortfrågan berörs lite i förbigående (alltså inte lika centralt som i Doktor Glas) men kärnan här är det här med att leva ihop med den man älskar, vare sig man har råd med det eller om det sårar andra. Det är idag svårt att sätta sig in i att Söderbergs böcker varit otroligt kontroversiella när de kom, men en sådan här otrohetskavalkad som Arvid och Lydia bjuder på kan nog tyckas vara uppseendeväckande även idag. Däremot kan man bli lite arg över att de inte valde varandra från första början, men det var inte helt självklart för över hundra år sedan.
Medan jag läste den här boken fick jag en slags Deja vu-känsla, jag kände igen mig i berättelsen på något vagt sätt. Vissa platser kände jag inge från Gardells AIDS-triologi, men annars har de inte så mycket gemensamt. Så när jag blev tipsad om att läsa För Lydia av Gun-Britt Sundström i anslutning till den här romanen så slog det mig, den påminner mig oerhört mycket om Maken av Sundström som jag ju just läst. Det är en liknande berättelse som över lång tid handlar om ett pars omöjliga kärlek berättad ur den enes perspektiv. Och det kan ju tyckas löjligt att se den likheten eftersom den beskrivningen kan tillämpas på många romaner, men det är något med känslan, miljön och sättet av beskriva relationer som känns likt. Fast jag tycker mycket bättre om Söderbergs karaktärer. Sundströms För Lydia är alltså vad Bengt Ohlssons Gregorius är för Doktor Glas, den berättar Den allvarsamma leken ur Lydias perspektiv ( i stället för Arvids). Samma berättelse berättad igen men på ett helt nytt sätt. Jag älskar sådana här intertexter, jag kommer självklart slänga mig över Sundströms roman. Men lite lustigt att jag lyckades läsa allt det här (inkl Gardells 80-tals-Stockholm) på en och samma gång.
Köp boken här eller här.
Ser att det är några som valt att läsa Hjalmar Söderberg. Honom vill även jag läsa men vet inte om det blir något av honom i vårens klassikerutmaning!
SvaraRadera