Kulturloggen

Efter första världskrigets slut var det många japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar. De trängdes på  smutsiga fartyg inpackade på hårda järnbritsar med hela sitt bohag. I sin packning har de kimonor för alla tillfällen och  i handen har de ett foto på sin blivande make. Väl framme blir de våldtagna och får arbeta som slavar. De föder barn efter barn, vissa klarar sig andra inte. År 1941 ändras dock allt, Japan tågar in i andra världskriget och japanerna i USA pekas ut som förrädare. 

Vi sa aldrig emot eller klagade. Vi bad aldrig om högre lön. För de flesta av oss var enkla flickor från landet som inte talade någon engelska och i Amerika visste vi att vi inte hade något annat val än att skrubba handfat och skura golv. 

Ja trots den här bokens söta utseende så är den rätt vidrig. Och då menar jag inte att den är dålig utan den behandlar något fruktansvärt. Otsuka använder en väldigt speciell, och intressant, berättarteknik där hon dels   inte har en huvudperson utan det mesta berättas i Vi-form (som synes i citatet ovan), dels använder hon en slags upprepande uppradning av händelser:

Vi födde sommartid under ekar i fyrtiofem graders värme. Vi födde under årets kallaste nätter bredvid vedeldade kaminer i enrumsbaracker. Vi födde på vindpinade öar i deltat, sex månader efter vår ankomst, och barnen var små och genomskinliga och efter tre dagar dog de. Vi födde nio månader efter vår ankomst, och barnen var fulländade med massor av svart hår. 

Och så fortsätter det i sida efter sida. Dessa upprepningar av sexuellt utnyttjande, födsel, barnuppfostran och så vidare ger läsaren en rytm likt när man läser Illiaden och Odyssén fast utan den striktakravet på versfötter och fallande rytm. För varje "Vi födde" sjunker man bara längre och längre ner i dessa kvinnors hemska öde samtidigt som ens bild av situationen blir större och större. Man kommer nästan på sig själv med att hålla andan mot slutet, så intensivt är det. 

Samtidigt som den här intensiteten skapar Otsuka en väldigt dröms och poetisk värld med sin speciella Vi-berättarstil. Man får aldrig lära känna specifika personer även om namn och personer räknas upp och återkommer. Det blir en slags diffus kollektiv bild av de japanska kvinnorna som ger en helhet som är det som är intressant. Det kunde vara vilken som av dessa kvinnor som råkade ut för vilken som av de uppräknade situationerna, det viktiga är att det här som helhet har hänt och det får inte glömmas bort.

Vill ni veta mer eller har ni redan läst boken och vill diskutera den med andra? Häng då med på surftåg hos nätbokhandeln Fritz & Ståhl! Det bär av nu på tisdag 5 mars kl 20:00 och ni kan läsa allt om det och hur man anmäler sig i mitt tidigare inlägg här. 

Köp boken här, här eller här.