Det är grisarnas tid i Gaomi nordöstra härad. Ximen Nao inser snabbt att det inte var en nackdel att återfödas som gris eftersom man under Maos styre satsar allt man har på grisuppfödning, de går till och med före människorna. Gris sexton ser till att hålla sin stia fin, han skiter bara i ett hörn, och han lär sig gå på bakbenen och att hoppa upp i aprikosträdet. Lyckan varar dock inte för evigt, det vankas grispest och när Mao dör är det inte längre grisarnas tid.
Återigen är det Ximen Nao som är berättaren av historien och det komiska inslaget av Orwells Animal Farm möter Don Quijote med den lustiga förvridningen i att Ximen Nao är en gris men det vet ju inte människorna på gården. Det blir till och med ett litet inslag av Flugornas herre då grisarna flyr till en egen ö och skapar sig ett slags grisrike med kung och allt. Karaktären Mo Yan är allt mer närvarande vilket är ganska spännande då det refereras till hans framtida texter. Det är en mycket speciellt metanivå som jag skrev om i del ett. Författaren Mo Yan lyckas verkligen med den här absurda och komiska berättelsen, det är hysteriskt roligt med grisar som svingar i träd och biter ballarna av varandra. Men han lyckas även få in Kinas historia i en lagom dos. Det är ingen historiebok men man känner sig aningen mer beläst efter att ha läst den här boken.
Gris sexton lever ett långt och frodigt liv men slutligen dör han efter en heroisk räddingsexpedition där han går igenom isen för att rädda flera av byns barn. Ximen Nao är återigen hos kung Yama, nösta gång vi möter honom återföds han som människans bäste vän, hunden.
Läs del ett här och två här i serie om Ximen Nao.
Kommentarer
Skicka en kommentar