Omgångar - Jonna Fries
Att skriva om modern poesi är ingen enkel sak, det är egentligen enklare att låta den tala för sig själv. Det finns sällan en bunden form att analysera, en rytm att lista ut eller ens en handling.
Jag lägger huvudet framför mig
studerar texturen
försöker hitta en lämplig ingång
en uppgörelse
med huden
och tankarna
som viskar innanför dess kanter
jag stryker över pannan
kinderna
och läppens överkant
polerar ögonlockens välvda form
jag finner ingen annan ingång
än att skära.
I Jonna Fries diktdebut utgår hon från människokroppen, både konkret och i bildspråket, och hon berättar en historia om livet och döden. En historia om att som människa hitta sin plats i samvaron men även i sig själv, att fylla ut sin egen hud. Jag tycker att Fries gör det galant, det blir väldigt intressanta tankar kring alla kroppsliga funktioner, vare sig det handlar om att känna sina egna ögonlock eller att hon jämför en åker med en lunga.
Det handlar också om litteraturen, hur tankar konserveras i skrift och Fries snuddar vid en av de, för mig, största filosofiska frågorna nämligen problematiken kring att få ut tankar och känslor som ett språk. Det här med att kunna prata och jämföra något så individuellt som smärta eller lycka. I dessa dikter ger Fries läsaren verktyg för att hitta till en viss del av mänskligheten men var och en får själv läsa mellan raderna och relatera till sig själv, sina upplevelser och till vad som är viktigt för en själv. Jag tror att lyriken kan vara det närmaste vi kommer att på lika villkor tala om individuella upplevelser gemensamt och jag tycker att Fries gör det på ett bra sätt.
Men det är bara min tolkning, kanske har du en annan.
Recensionsbok från Oppenheim Förlag.
Köp boken här eller här
Köp boken här eller här
Kommentarer
Skicka en kommentar