Den 22 augusti 1922 hände något som i dag känns omöjligt, Leonardo da Vincis Mona Lisa försvann spårlöst från Louvren, allt som fanns kvar var en tom ram. Konstnärer som Picasso anklagades för stölden men eftersom tavlan stals då muséet hade stängt misstänkte man genast att någon anställd var involverad. Dock rann alla spår ut i sanden men två år senare upptäcktes den f.d Louvren-anställde Vincenzo Peruggia då han försökte sälja tavlan i Italien. Efter en kort turné i sitt forna hemland Italien kunde Mona Lisa, eller La Gioconda som italienarna säger, åter inta sin självklara plats på Louvren. konstkuppen är troligen det som gjort Mona Lisa till världens mest kända tavla så både tavlan och framförallt Louvren har tjänat en hel del på historien.
Men varför stal han tavlan? Själv påstod han att han gjorde det ensam som en hämnd för att Napoleon stulit tavlan från italienarna. Han fick avtjäna ett års fängelse men blev också en hjälte i Italien. Dock fanns det en del misstankar om en större konstkupp, en förfalskningshistoria som involverade fler personer och fler tavlor men det spåret bevisades aldrig men det är det spåret som Martín Caparrós leder in läsaren på i sin roman om stölden av Mona Lisa.
Många år efter konstkuppen kliver en man som kallar sig Eduardo de Valfierno fram och berättar sin
historia för en journalist. Han har genomgått många identitetsskiften där han började som småtjuv i Argentina och slutade som en av världens största bedragare, bosatt i Paris. Det är inte bara en berättelse om århundradets konstkupp utan också en berättelse om identitet och klass. Ni ska inte tro att den på något sätt är en argentinsk dan Brown-historia utan den är nog snarare dess totala motsats. Det är en långsam och filosofisk berättelse där spänningen mer byggs upp i bakgrunden.
 |
| Mona Lisa där hon hänger bakom plexiglas på Louvren idag. Foto: Metta Karlsson |
Historien är berättad på ett ganska speciellt sätt, det är som sagt en huvudperson som berättar för en journalist. Det görs hopp mellan de olika identiteternas historier fram och tillbaka i tiden och journalisten hoppas ibland in och kommenterar eller ställer frågor i berättelsen. Ibland upprepas händelser och det är ärligt talat lite förvirrande. Ibland vet man inte om en ny person är en av Valfiernos identiteter eller om det faktiskt är en ny person i berättelsen. Det är lite som att läsa en lightversion av James Joyce Odysseus eftersom berättelsen är lite i tankeform där det blir något slags inre monolog som den här journalisten får ta del av. Mendet är en intressant och tankeväckande berättelse helt klart.
Recex från Lethe
Köp boken här eller här.
Kommentarer
Skicka en kommentar