Dallas Buyers club

Dallas Buyers Club

Regi: Jean-Marc Vallée

I rollerna: Matthew McConaughey, Jared Leto, Jennifer Garner m.fl.

På svenska biografer från 7:e mars

Vinnare av 3 Oscharstatyetter på 2014 års gala (Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll, Bästa mask/frisyr)

Ron Woodroof (Matthew McConaughey) är en festande och knarkande kvinnotjusare som arbetar som elektriker men ägnar fritiden åt Rodeo i hemstaden Dallas. Efter en alldeles för vild kväll vaknar Ron upp på sjukhus och läkarna har oroande nyheter, Ron har HIV. Året är 1985, HIV är en obotlig skam som bara drabbar homosexuella och Ron hamnar i total förnekelse. Efter intensiva egenstudier inser Ron sitt öde och börjar jaga experimentella droger för att bota sig själv. Han blir förgiftad, hamnar åter på sjukhus och möter transvestiten Rayon (Jared Leto), ett möte som till en början är obehagligt för Ron men de ska komma att bli kompanjoner och bästa vänner. Ron smugglar på olika sätt in preparat som visat sig lindra symptomen för HIV/AIDS men eftersom det är olagligt att sälja medicinerna vidare startar han och Rayon en klubb där HIV-positiva köper medlemskap och får medicinerna gratis, Dallas Buyers Club.

Matthew McConaughey som Ron Woodroof

Den här filmen var nominerad till många Oscar på årets gala och utfallet blev tre statyetter i kategorier som faktiskt framhäver det absolut bästa med filmen, skådespelarna och sminket. McConaughey har verkligen gjort en raketcomeback med den här rollen samtidigt som han gör en komplex karaktär i True Detective på HBO (Mer om den serien på bloggen inom kort). Resan från att vara homofob kvinnotjusare till att helhjärtat hjälpa alla slags människor att bekämpa HIV och AIDS är fantastisk och McConaughey känns som gjord för rollen för han är otroligt övertygande. Han smala kropp i de illasittande 80-talsjeansen berör mig oerhört, ungefär som Christian Bale i The Machinist. När Jared Leto först dyker upp i

Jared Leto som Rayon

filmen tar det ett bra tag innan jag förstår att det är han för han gör sig faktiskt fantastiskt bra som kvinna. Han går i klackar, har klänningar med urringning, bär blond peruk och är fantastiskt bra på det. Det finns flera sympatiska bikaraktärer i filmen som polisen Tucker (spelad av Steve Zahn) som känner Ron sedan tidigare och den unga kvinnliga doktorn Eve (Jennifer Garner) som sätter hela sin karriär på spel för Ron och andra HIV/AIDS-sjuka.

Jag tycker att det är otroligt skönt att den här berättelsen faktiskt handlar om en heteroman med HIV. När man tänker på 80-talsskildringar av sjukdomen så är det Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och serien Angels in America som jag tänker på där det svåra temat att komma ut som homosexuell är en stor del i berättelsen. Detta är något annat, en annan sida av samma mynt. Homosexuella och transpersoner har så klart stor plats i berättelsen, inte minst med Rayon, men det handlar nu mer om hur Rons vänner avfärdar honom som homosexuell på grund av att han fått den här bögpesten och om Rons resa från machoman till mer sympatisk vän av alla drabbade. Det finns till och med en kort scen med en HIV-sjuk tjej, något karaktärerna i filmen inte trodde fanns och något som vi inte sett jättemycket av i filmvärlden hittills. Kanske att det kan vara nästa steg i berättelsen om HIV och AIDS?

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Läs mer

Sommarläsning

Idag börjar mitt lokala bibliotek med sommarlån, det vill säga att ma nfår ha böckerna i sex veckor. Jag passar på att kolal igenom de tips jag fått om Oceanien och Danmark, kollar vad som finns inne på biblioteket och kommer fram till följande lista som ska lånas hem idag:

- Sonya Hartnett - Torsdagsbarn (ungdomsbok, australiensisk författarinna, den sista boken i ALMA-utmaningen)
- Christian Jungersen - Undantaget (dansk författare, en bok som man inte ska kunna lägga ifrån sig)
- Janet Frame - En ängel vid mitt bord (författare från Nya Zeeland, självbiografisk bok)
- John Marsden - I morgon när kriget kom (australiensisk författare, ungdomsbok, dystopi?)
- Jette Kaarsbol - Den stängda boken (dansk författarinna, historisk roman)
- Peter Hoeg - De kanske lämpade (dansk författare)

Får in en hel del utmaningar där känner jag. Det blir en tur till biblioteket på lunchen!

UPPDATERING:

Peter Hoeg fick stanna kvar på biblioteket, däremot kom alla andra med hem, plus Människornas jord av…

Läs mer

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Läs mer

Kulturloggen

Leta i den här bloggen