Kulturloggen

Universum kommer att gå under och de är ett faktum. Pykohistorikern Hari Seldon har med sina avancerade kalkyler räknat ut att det kommer att ske om fem hundra år och att det kommer att ta tusentals år innan tiden av totalt kaos är till ända. Gaal Dornick åker till Trantor för att hjälpa Seldon med en Encyklopedi som mänskligheten under dessa 500 år före undergången ska färdigställa för att perioden av kaos därefter ska bli så kort som möjligt. De upprättar Stiftelsen bestående av framstående personer som ska sammanställa Encyklopedin och så är projektet igång. 

Så långt allt gott. 

Nästa del i den första av tre böcker i trilogin handlar så om några helt andra, Seldon och Dornick är döda, vi är inte längre på Trantor och några nya snubbar med nya konstiga namn dyker upp. Jag är fortfarande kvar i första delen, hänger inte alls med i vad om händer och fattar inte alls vilka karaktärerna är. Jag försöker ändå, kommer till tredje delen i del ett och till den fjärde...och jag kan inte längre hålla reda på vem som är god, vem som är kejsaren och vem som är borgmästaren. Det blir alldeles för rörigt för mig och när jag väl läst klart hela första boken i trilogin så handlar andra delen om en helt annan del av universum med helt nya gubbar och planeter med konstiga namn som inte går att komma ihåg. 

Asimovs Stiftelsetrilogi är lite som Game of Thrones i rymden, allt handlar om makt, politik och relationer; alla vill få sina intressen tillgodosedda och få sin vilja igenom. Jag har medvetet undvikit att läsa GoT då jag är rädd att inte hänga med alls på grund av det enorma persongalleriet och de enormt komplicerade släktförhållandena och tyvärr har jag precis samma problem med Stiftelsen. Jag hänger helt enkelt inte med. 

Det är väldigt synd eftersom jag älskar Asimovs noveller i Jag, Robot, jag gillar hans avancerade och sofistikerade tankar om framtiden. Fast på tal om noveller, nu när jag läser lite om Stiftelsen på internet upptäcker jag att den först gavs ut i novellform, den gavs ut i åtta delar som följetång i en tidning. Helt plötsligt faller några pusselbitar på plats för mig. Kanske borde jag helt enkelt börja om och läsa den i de åtta delar som den var indelad i från början? Ha en paus mellan varje del och hinna smälta varje episod emellan? Jag tänker inte ge upp helt riktigt än i alla fall!