Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridley (Baserad på bok av Solomon Northup)
Manus: John Ridley (Baserad på bok av Solomon Northup)
I rollerna: Chiwetel Ejifor, Michael K. Williams, Michael Fassbender m.fl
Solomon Northup är en fri man i New York men blir kidnappad och säljs som slav i den amerikanska södern. Han får se andra slavar skiljas från sina barn, bli konstant sparkade på, bli knivhuggna till döds och bli piskade tills de inte har någon ryggtavla kvar. Deras uppgift är att plocka bomull och underhålla med dans och sång och kvinnorna får stå till sexuellt förfogande.
Den amerikanska södern är vacker, det kan ingen säga något emot efter att ha sett landskapsfotot i den här filmen. Däremot är den vita människan som bor där vidrig. Stundtals kan man tro att det är Mel Gibson som regisserat den här filmen, eller i alla fall att hans The Passion of the Christ är inspirationen till de onödigt utdragna våldsscenerna med piskor, sparkar och våldtäkter. Skådespelerier är fantastiskt, både från de plågade slavarnas sida och från de osympatiska slavherrarnas sida. Jag kan väl tänka mig att det blir en eller annan Oscarstaty till en skådespelare från den här filmen i kvällens gala (dvs kvällens amerikansk tid 2/3, morgon bitti svensk tid 3/3).
Det är en bra film, det är ett sorgligt öde men jag får en känsla av att vi faktiskt sett det här förut och att vi kan det här nu. Amerikanska södern var ond, de hade slavar, vi vet det, vi vet varför och vi vet hur det gick sedan. Jag lär mig inte något nytt om världen även om jag så klart inte hört Solomons historia förut. När vi förra året kunde se Tarantinos något humoristiska slavskildring Django Unchained utan att någon egentligen höjde på ögonbrynen så känns inte McQueens väldigt seriösa skildring helt rätt i tiden. Missförstå mig rätt, det här är historia som vi aldrig får glömma men just nu ser jag nog hellre film om den arabiska våren, Nordkorea och om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter för att få nya upplevelser och uppleva sådant som jag inte sett förut.
Solomon Northup är en fri man i New York men blir kidnappad och säljs som slav i den amerikanska södern. Han får se andra slavar skiljas från sina barn, bli konstant sparkade på, bli knivhuggna till döds och bli piskade tills de inte har någon ryggtavla kvar. Deras uppgift är att plocka bomull och underhålla med dans och sång och kvinnorna får stå till sexuellt förfogande.
Den amerikanska södern är vacker, det kan ingen säga något emot efter att ha sett landskapsfotot i den här filmen. Däremot är den vita människan som bor där vidrig. Stundtals kan man tro att det är Mel Gibson som regisserat den här filmen, eller i alla fall att hans The Passion of the Christ är inspirationen till de onödigt utdragna våldsscenerna med piskor, sparkar och våldtäkter. Skådespelerier är fantastiskt, både från de plågade slavarnas sida och från de osympatiska slavherrarnas sida. Jag kan väl tänka mig att det blir en eller annan Oscarstaty till en skådespelare från den här filmen i kvällens gala (dvs kvällens amerikansk tid 2/3, morgon bitti svensk tid 3/3).
Det är en bra film, det är ett sorgligt öde men jag får en känsla av att vi faktiskt sett det här förut och att vi kan det här nu. Amerikanska södern var ond, de hade slavar, vi vet det, vi vet varför och vi vet hur det gick sedan. Jag lär mig inte något nytt om världen även om jag så klart inte hört Solomons historia förut. När vi förra året kunde se Tarantinos något humoristiska slavskildring Django Unchained utan att någon egentligen höjde på ögonbrynen så känns inte McQueens väldigt seriösa skildring helt rätt i tiden. Missförstå mig rätt, det här är historia som vi aldrig får glömma men just nu ser jag nog hellre film om den arabiska våren, Nordkorea och om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter för att få nya upplevelser och uppleva sådant som jag inte sett förut.
Väldigt kloka tankar kring detta, jag har inte sett filmen men jag tenderar att hålla med dig i ditt resonemang.
SvaraRaderaTack! =)
Radera