För ett par dagar sedan skrev jag om att jag la upp ett par tjockstrumpor eftersom garnet till nästa projekt inte kommit än, well det projektet häll intesärskilt länge. Jag rotade längs nere i garnkorgen och hittade ett misslyckat upprepat strumpprojekt och la upp ett par nya. Ett par Drops 155-13 "Love walked in" på stickor (yttepytte) 2.5 med Drops eget garn Fabel. Nog för att jag känner mig hemma med strumpstickor men jag har lagt till ett riktigt nemesismoment den här gången, mönsterstickning. Ett ganska enkelt spetsmönster, något som alltså varit en ganska hög tröskel för mig att komma över, men jag tror äntligen att jag börjar förstå det. Det återstår att se om jag lyckas få hela strumpan (och en likadan till) på plats men efter skaftet känner jag mig ganska självsäker i alla fall.
Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig? Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in . Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig? Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder de
Kommentarer
Skicka en kommentar