Kulturloggen

Amy och Nick Dunne levde en gång ett perfekt liv i New York, Nick var uppskattad journalist och Amy levde på gaget från hennes föräldrars barnböcker baserade på henne själv. Tidningsvärlden hamnar i kris och Nick förlorar jobbet samtidigt som böckerna om fantastiska Amy säljer allt mindre och paret Dunne lämnar storstaden. I en liten stad i Missouri satsar paret Amys sista pengar på en bar som Nick och hans syster driver. En dag då Nick kommer hem från baren, vilket också råkar vara Amy och Nicks femåriga bröllopsdag, finner han dörren på vid gavel och strykjärnet står fortfarande på. Amy är borta och deras hem har förvandlats till en brottsplats. Landsortspolisen verkar inte ha huvudet på skaft till en början men när grannar träder fram och då man hittar spår efter stora mängder blod i parets hus blir Nick misstänkt för mord. Men Nick vet ingenting så var är Amy? 

Nicks nutidsberättelse varvas med Amys dagboksanteckningar från sju år tillbaka och berättelserna vävs ihop allt mer ju närmare nutid Amys anteckningar kommer och ju mer som avslöjas om paret i nutid. 

Jag kan tänka mig att inbitna Flynnfans kanske inte riktigt får vad de förväntar sig när de läser den här boken, hennes tredje alster. De tidigare böckerna Sharp Objects och Dark Places är kavalkader av tvister, störda människor, misär och äckel men den här är faktiskt något annat. Jag tycker att Gone girl är den bästa hittills eftersom den är lite mer nedtonad, lite smartare, lite mer eftertänksam. Det är i mångt och mycket en relationsroman och en skildring av stadsliv och lantliv. Det är en studie i mänskligt psyke bakom en fasad av det perfekta paret. Det känns som att Flynn stannat upp lite, tänkt efter något lite längre, och tar sig an "less is more"-tänket då den här berättelsen är långsammare än de två tidigare. I de två första har hon bara vräkt ur sig allt äckel och alla idéer hon har i ett sammelsurium vilket kanske lett till att hon nu kan få in lite fler moment än bara äckelthillermomenten. Det här betyder dock inte på något sätt att Gone girl är mindre thrilleraktig. Flynns karaktäristiska sätt att få sin läsare att må så dåligt av ångest finns där, skillnaden är dock att man vet varför och inte som tidigare då i alla fall jag bara mådde dåligt konstant hela tiden av läsningen. Den här går något lite mer under huden på en, sätter sig lite mer på hjärnan, än de tidigare, kanske för att det handlar om till synes vanliga människor den här gången och inte extrema människor i extrema livssituationer. 

Köp boken här eller här. Kommer som pocket i sommar bevaka här eller här.