Regi: James Marsh
I rollerna: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox m.fl.
Alla känner vi väl till den lustige lille mannen Stephen Hawking som sitter i en elektrisk rullstol och pratar med robotröst. Jag säger lustig för att han är ganska rolig, han har varit med i Big Bang Theory och Simpsons flera gånger och han dök upp på Monty Pythons reunion nyligen och är inte sen med att driva med sitt eget tillstånd. Han är också en av de största fysiker vi någonsin haft, han har fört Einsteins relativitetsteori vidare.
Men vad är det egentligen som hänt honom? Han har sjukdomen ALS, en sjukdom som förstör de celler som styr musklerna dör. Först drabbar det händer och ben, sedan andningsfunktionen och förmågan att få i sig mat. De flesta dör inom några år men Stephen är en av få som lyckats leva ett fullt liv.
Filmatiseringen av Stephen Hawkings liv tar sin början på Cambridge university där han studerar fysik samtidigt som han går på fester och flirtar med tjejer. Han har just mött sin stora kärlek Jane då en fallolycka leder till upptäckten av han har denna hemska sjukdom. Hans liv har knappt startat och han får reda på att han troligtvis har mindre än två år att leva.
Men vi vet att Stephen idag är 73 år gammal, skriver böcker och gör offentliga framträdanden, han
verkar leva ett drägligt liv. Så vad är det egentligen som kan tillföra hans, efter omständigheterna, solskenshistoria? Ja det handlar så klart om kampen, ovissheten, kämparglöden och framför allt familjen. Det gradvisa förtvinandet och kampen mot klockan gällande att få ihop hans teorier om universum gestaltas helt fantastiskt av Eddie Redmayne och filmen skapar en enorm känsla av ångest över situationen men även hopp. Stephen hade kunnat ge upp när som helst genom att inte ta emot den hjälp som erbjuds i form av respirator och den klickmaskin han använder för att kommunicera men han kommer igen gång på gång. Den vemodiga och på förhand utdömda kärlekshistorien mellan Stephen och Jane är också fint gestaltad så även relationen till deras barn.
Filmen har skapat mycket debatt kring att gestalta funktionshinder och framför allt en diskussion om att funktionshindrade inte syns tillräckligt mycket i TV och på film. Det hade självfallet varit svårt att göra Stephen Hawkings historia utan att gestalta den med hjälp av en fullt frisk skådespelare eftersom filmen handlar om att gå från fullt frisk till helt orörlig gradvis. Det blev så klart ännu mer debatt då Eddie Redmayne nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll men jag tycker han är väl värd nomineringen, om inte till och med en vinst, med tanke på den övertygande insatsen han gör. Han måste ha studerat och övat väldigt mycket framför spegeln för ibland tror jag att det är faktiska bilder på Stephen Hawking vi får ta del av.
Var beredda med näsdukarna för ni kommer skratta och gråta samtidigt.
Den här ska jag se i veckan. :)
SvaraRaderaDå har du verkligen något att se fram emot!
RaderaÅh, den måste jag se när den finns att köpa på dvd.
SvaraRaderaTycker jag verkligen :)
Radera