Det här är Sören och Mette. Sören är en berömd författare, Mette sköter hemmet. De är så lyckliga. Men så är det någon som målar deras fönsterrutor svarta, ett obehag kryper in i deras liv. Fem år senare lever Mette ensam i lägenheten, hon får underhåll som hon klarar sig på och Sören finns inte längre i hennes liv.
Det börjar som en relationsroman med vardaglig dialog och upprepningar men efter tidshoppet byter boken helt karaktär. Det handlar då om världen, Mettes värld, som hon ser den. Det handlar om hennes tankar kring att de hittat vatten på mars och om ifall man någon gång i livet ska ha smakat på bajs. Det handlar om stora saker och små saker. Om saker som alla pratar om och om sådant som man knappt vågar tänka, ännu mindre uttala.
Den är skriven som en dagbok, där vi får följa Mette i två år, men den är inte skriven i jagform utan Mette nämns i tredje person, vilket blir ganska speciellt med tanke på hur personlig handlingen ändå är. Det blir en väldigt häftig att ha den här utomstående berättaren, som är helt anonym, som förklarar Mettes innersta tankar.
Jag trodde det skulle vara en bra relationsroman men så var det ju verkligen inte. Däremot har hon skrivit en sådan, Se på mig, som jag också ser fram emot att läsa.
Kommentarer
Skicka en kommentar