Noveller är svåra. De är svåra att nå ut med och de är svåra att skriva. När noveller är bra kan det dock vara det bästa som finns, se på till exempel nobelpristagaren Alice Munro eller den svenske favoriten Jonas Karlsson.
Lydia Davis vill uppenbarligen göra något nytt med litteratur och framförallt med novellsamlingen. Hon blandar korta texter på enbart en mening med reportageliknande texter. Hon studerar människans språk, kommunikation och beteende. Det är häftigt att läsa om det där som inte sägs mellan två människor som lever i en kärleksrelation. Det är häftigt att uppleva bristerna i det mänskliga språket jämfört med tanken. Det är också häftigt att läsa något så tråkigt som en vetenskaplig rapport om något så enkelt som brev från barn till en kamrat på sjukhus.
Problemet med det här för mig är att det blir för mycket fokus på formen och efter några noveller tröttnar jag på det och vill ha innehåll i en mer ren form. Jag hade hellre sett fler rena berättelser och mindre experiment med uttrycket av dem. Jag har högskoleexamen i både språkvetenskap och teoretisk filosofi så jag är väldigt bekant med det Davis vill uttrycka med språkliga problem så för mig känns det varken nytt eller särskilt revolutionerande. Jag är helt enkelt inte alls rätt målgrupp för detta. Dock att jag älskade de riktigt korta novellerna mycket, de som bara är ett par eller en enda mening.
Om man är intresserad av språk och kommunikation läs semantik och pragmatik. Läs även filosofen Willard van Orman Quine som diskuterat språk genom att till exempel ifrågasätta hur vi kan prata om enhörningar och samtidigt påstå att de inte finns.
Köp boken här eller här.
Kommentarer
Skicka en kommentar