Kulturloggen

Paradoxernas drottning, det kantiga språkets mästarinna, den kanske övernaturliga författarinnan? Ja,
den brasilianska författarinnan Clarice Lispector är minst lika mytomspunnen som Area 51 och Loch Ness-odjuret ihop. Hon lyckas vrida på språket på ett sätt som gör den skarpaste läsaren förvirrad, hon hoppas mellan berättelsen och dess metaplan och skriver in paradoxer i berättelsen som på en gång är självklara samtidigt som de är helt förvirrande. Hon leker med populärkulturen genom att ta upp den i sina berättelser utan att egentligen göra något med den. Hon kanske till och med lyckades förutspå döden? Likt David Bowie lyckades hon i alla fall spektakulärt dö på ett sätt som var för perfekt för att inte verka iscensatt, dagen före sin födelsedag.

Clarice (som tydligen uttalas "Klarissi") har i sin näst sista roman tecknat något slags värdsligt kretslopp, den börjar med ett ja och slutar med ett ja. Liv slutar med liv, och inte med död. I romanens centrum står Macabea som är ful, dum och ganska menlös. Hon får sparken från sitt jobb som maskinskriverska men chefen tycker synd om henne och låter henne stanna. Hon träffar en otroligt osympatisk man som hon ändå har en kort relation med, till han lämnar henne för hennes arbetskamrat Gloria. Samtidigt handlar romanen om författaren till berättelsen om Macabea, den tänkande mannen Rodrigo S.M. som någonstans skriver ner sin berättelse samtidigt som han berättar om hur han kommer på den. Men det är inte enbart karaktärerna som är det intressanta utan det som är runt om kring.

Det är som någon slags mutation av Virginia Woolf, James Joyce, Marcel Proust och Kafka. Det finns en slags stream of consciousness blandat med lite surrealism och ett antipoetiskt språk som flyter på så illa att det flyter på. Jag känner genast att en kan läsa Clarice böcker om och om igen utan att bli klokare, ungefär som att jag blir mer förvirrad varje gång jag ser David Lynch film Lost Highway, och upptäcka en ny bok varje gång en gör det. Eller så kanske en ska låta bli om en inte vill bli helt galen? Hur som helst känner jag att en introduktion i den Clariciska sekten är något en aldrig kan få ogjort. Nu är jag inte längre omedveten om denna märkliga värld vilken aldrig kommer gå att sudda bort ur mitt medvetande. 

Köp boken här eller här.