Karolina är 40 år, nyligen separerad efter ett långt förhållande och är professor i konstvetenskap. Hon känner sig distanserad från kollegorna på Stockholms universitet, hon känner sig inte helt nöjd med en separation som kvinna i medelåldern, hon gillar att vara själv men tycker egentligen inte om ensamheten. Hon söker svar på de eviga frågorna om mening med livet och kärlek, är hon menad för en monogam relation eller är det bara humbug? Är hennes liv över, har hon sumpat det? Var hon konstant otrogen mot Karl Johan för att hon inte var kär i honom eller för att monogami inte ligger i hennes natur?
Therese Bohmans tredje roman handlar i mångt och mycket om mig. Nej, jag menar inte att hon skrivit om mig men jag kan så relatera till väldigt mycket samtidigt som jag verkligen tar avstånd från mycket annat. Som separerad kvinna över 30 kan jag så relatera till väldigt många tankar och känslor hos Karolina. Ensamheten, känslan av att en aldrig kommer platsa in någonstans, aldrig vara någon annans närmaste, känslan av att enbart duga som en eldig affär till en redan gift man. En försöker spela tuff och självständig utåt men allt en egentligen vill är att inte vara ensam, att ha någon att dela en kanelbulle med och skratta åt det fåniga i "Kanelbullens dag". Däremot är jag en kompulsiv monogamist och känner någon slags avgrundsavsky inför Karolinas till synes känslomässigt obehindrade otrohet. Det som ger mig mest ångest med hennes berättelse är att det på något sätt blivit så viktigt att kvinnor ska vara starka och självständiga att det blivit fult att vilja vara med någon. När en känner sig ensam säger folk "men det gör inget, du kan göra saker själv" men jag vill bara be dem dra åt helvete för jag vill inte höra det, kan jag inte bara få vilja att inte vara själv?
Konsten spelar en egen liten roll i den här romanen. Karolina är som sagt konstvetare och en stor del av hennes liv kretsar så klart runt konsten. Jag som själv är en junior konstvetare tycker verkligen om diskussionerna kring modern konst, jag blir helt till mig. Jag har svårt att vara objektiv här, jag tror inte konsttemat gör romanen seg för de som inte är intresserade, men jag kan ha fel.
På tal om ångest, jag har lite svårt att inte dra paralleller till Pär Lagerkvist, en av våra största existentialister inom svensk litteratur. Självfallet är den existentiella ångesten gemensam för dessa båda författare, inte minst då Bohmans roman faktiskt bär samma namn som Lagerkvists sista diktsamling, Aftonland. Det var alldeles för länge sedan jag läste hans samling för att jag ska våga mig på någon slags intertextuell jämförelse, där får gärna någon annan ta över.
Therese Bohman är nominerad till Augustpriset 2016 för den här romanen. Vinnaren tillkännages 28 november.
Köp boken här eller här.
Kommentarer
Skicka en kommentar