 |
| Bild från Wikipedia |
Mölnlycke Kulturhus
19/11 2016
Efter en lång frukoststund (där jag inte fick någon morotskaka, bu!) klev hon upp på scen, Martina Montelius. Hon inleder med att berätta om att hon kvällen före varit konferencier för första gången i sitt liv och haft ett intimt möte med Kjell Wilhelmsen på scenen. Det var inte riktigt planerat att hon skulle berätta just detta men hon var tvungen att säga något till någon, som en förälskad tonåring faktiskt.
De flesta känner säkert igen Martina från något sammanhang, hon har skrivit pjäser, medverkat i På spåret, poddat och är dessutom Kristina Lugns dotter. Men idag besöker hon oss för att prata om sitt författarskap. Och litteraturkryssningar. Det var nämligen efter en sådan som hon skrev sin senaste på Oskar Levertins vänner.
Martina är helt förundrad över att ett tusental personer kan tänka sig att åka kryssning på Östersjön i november bara för att höra författare prata om sina böcker, till och med författare som de inte ens känner till. Dock märks det tydligt vilka som är populära och vilka som är kanske mindre kända på signeringsköerna. P O Enqvist kö sträcker sig ända fram till Helsingfors, hennes egen var på första kryssningen ganska obefintlig. Men hon sörjde inte för det, för det var ändå många som kom fram och pratade med henne eftersom hon ändå satt där ensam.
Att vara författare är ett väldigt ensam liv så att komma ut och träffa läsare är ändå väldigt viktigt för Martina. Hon insåg att alla dessa läsare behövde en bok som hyllar böcker och kulturtanter och Boel blev till. Martina menar att en bok är som en kompis, den skriker på en från hyllorna på biblioteket, den förlöser känslor och den dör fanimej aldrig. Dessutom säger den precis samma sak varje gång en öppnar den, även om tolkningen så klart kan vara olika fö var gång en läser.
Hon bjuder på sig själv, Martina Montelius, kanske lite mer än hon hade tänkt sig. Förutom outandet om flirten med Kjell och några barndomshistorier om misslyckade Madonnaimitationer lyckas hon plötsligt trolla fram ett par strumpbyxor ur ena byxbenet på scen. Vi tror först att det är ett trolleritrick men hon har nog bara haft lite bråttom när hon packat och/eller när hon klätt på sig på morgonen. Det ser i alla fall helt oplanerat ut eftersom hon skrattar så hon kiknar och har svårt att komma vidare. Publiken skrattade också så de höll på att kissa på sig faktiskt.
Martina ger oss så den stora äran att läsa upp ett stycke ur sin nya roman, som kommer ut i januari. Det ska vara den mest ångestladdade boken hon skrivit i hela sitt liv (inte för att hon skrivit så många men den är det!) och den handlar om en mamma som ibland glömmer bort att hon har ett barn. Hon vågar sig även på att lova publiken en fortsättning av Oskar Levertins vänner, nämligen en bok om Boel i Buenos Aires om cirka två år. Vi får se hur det blir med det!
Kommentarer
Skicka en kommentar