Året är 1829, på norra Island sitter tre personer dömda för mord. Det finns inga resurser att skicka dem för avrättning till storebror Danmark utan de tre får tas om hand i det lilla karga landet. Agnes var piga på gården där de två männen mördades, men nu sitter hon fastkättad i ett mörkt rum i blöta kläder.En familj tvingas inhysa Agnes på sin gård i väntan på hennes halshuggning, en familj som är i stort behov av den ekonomiska ersättningen men även av arbetskraften. Prästen tvivlar allt mindre på Agnes skuld, familjen lika så. Ju mer hon berättar desto mer står det tydlig vem som faktiskt är skyldig.
Den australiensiska författarinnan Hannah Kent debutroman är baserad på en historisk händelse, jag minns själv visorna om Agnes som sjöngs för mig då jag var liten på Island. Den är till viss mån väldigt lik en isländsk saga med släkter och intriger och det stör mig ändå lite att det är en utbytesstudent från Australien som får skildra detta skeende, men hon gör det väldigt bra. Det är långsamt och melankoliskt, det är inget deckartempo eller thillertwistar. Landskapet och människorna får berätta sin historia i lugn och ro. Jag började lyssna på boken som radioföljetång förra sommaren men jag störde mig så oerhört på uttalet av de isländska namnen så jag fick sluta (jag är född islänning), för det är väldigt mycket namn på folk och land. Även böjningen är oerhört irriterande då namnen även blir väldigt konstiga i språk som tex knappt har kasus, men det är liksom svårt att anpassa så klart. Så länge jag slipper höra dåliga uttal får jag vara nöjd, speciellt med en roman som inte är på isländska i original.
Den australiensiska författarinnan Hannah Kent debutroman är baserad på en historisk händelse, jag minns själv visorna om Agnes som sjöngs för mig då jag var liten på Island. Den är till viss mån väldigt lik en isländsk saga med släkter och intriger och det stör mig ändå lite att det är en utbytesstudent från Australien som får skildra detta skeende, men hon gör det väldigt bra. Det är långsamt och melankoliskt, det är inget deckartempo eller thillertwistar. Landskapet och människorna får berätta sin historia i lugn och ro. Jag började lyssna på boken som radioföljetång förra sommaren men jag störde mig så oerhört på uttalet av de isländska namnen så jag fick sluta (jag är född islänning), för det är väldigt mycket namn på folk och land. Även böjningen är oerhört irriterande då namnen även blir väldigt konstiga i språk som tex knappt har kasus, men det är liksom svårt att anpassa så klart. Så länge jag slipper höra dåliga uttal får jag vara nöjd, speciellt med en roman som inte är på isländska i original.
Köp boken här eller här.
Kommentarer
Skicka en kommentar