Kulturloggen

Det märks tydligt att John Ajvide Lindqvist inte bara är en författare utan öven en entertainer. När jag smyger fram för att ta en bild sträcker han upp armarna och säger att man ju måste bjuda på sig själv.
Ajvide Lindqvist är aktuell med en bok som är tredje delen i en serie som inleddes med Himmelstrand om människor som finner sig strandade i en apokalytisk värld. Han säger själv att han är mer en bildperson eller ordperson, han ser saker han vill berätta som en serie bilder, en samling tavlor som han är rädd för, och har ibland svårt att få ut det i ord. Han vill förvara dessa fantastiskt dyrbara tavlor i ett hus. Och skydda dem från...eh..hagel...!
Kanske är det dessa tavlor i hans huvud dom gör att hans skräck är så bra? Så påtaglig?
Den realistiska ramen måste vara otroligt realistisk i just skräck för att läsaren ska tro på det övernaturliga elementet menar moderator Yukiko Duke och författaten håller med. Skräck är fasa och rädsla, något som sipprar in i vår verklighet. Vampyrer och varulvar som slåss på ett rymdskepp är liksom inte skräck bara för att det är övernaturligt. Han använder sig dels av vetkliga platser dels av påhittade orter, beroende på hur mycket han måste anpassa sin berättelse till geografin. Behöver han ha en grindstuga eller ett gym i en speciell kombination är det helt enkelt lättare att hitta på.
Att han skriver i olika stilar och om olika ämnen ser Ajvide Lindqvist som en utmaning för sig själv. Han tänker även att läsarna tycker det är spännande eftersom de inte vet vad de får. I den senaste romansviten ville han testa karaktärer som är lite mer hopkokta. Han hade själv ingen aning om att det skulle bli tre böcker. I slutet av bok två slänger han in mordvapnet i Palmemordet och inser att han måste plocka upp den tråden i en tredje bok.
Det är mycket viktigare att känslan går ihop än att platsen stämmer. Det är viktigare att känna sig emotionellt engagerad än att känna igen sig geografiskt, fortsätter han. Det är som att se en film med skön stämning, den ger tillfredsställelse trots att man inte förstår en enda kulturell referens.
När John Ajvide Lindqvist känner sig lite nere tar han gärna fram intervjun med Stephen King där han nämner Ajvide som en bra skräckförfattare. Ajvide läser gärna Stephen King men han läser också högt ihop med sin fru. Även son med flickvän tycker om att vara med i högläsning av hans romanalster. Han tycker att det är otroligt bra med denna lilla workshop, speciell när han försöker göra manus av sina texter. Yukiko undrar om högläsninen leder till det fina flödet i Ajvides texter. Absolut, säger han, romanerna är helt klart skrivna med högläsning i åtanke. Han läser in sina egna böcker som ljudbok.
Vet han hur det ska sluta i förväg? Nej det är väldigt ovanligt. Slutet i Lilla Sgkärna skrev han ungefär halvvägs men annars kommer det i slutet. Han får gå tillbaka i tidigare delar av tomanen för att redigera och förbereda för kommande slut, men det behöver väl alla författare göra ändå. Även karaktärerna byggs på allt eftersom. Det är bara de där viktiga tavlorna, möjligtvis någon musiksnutt och kanske en vag känsla för en karaktär som finns med från start.