Kulturloggen

Jennifer Niven älskar att läsa böcker med två parallella författare och därför har hon själv använt sig av det. Hon tycker att det är enklare att skriva en pojke som berättarperspektiv. Johanna Lindbäck håller med, hon tycker även att man får mycket gratis med två berättare. Vissa saker upplever båda och vissa saker upplever enbart en part.
För Niven är det svåraste med två berättare att särskilja deras unika deras unika röster. Hon använde bland annat olika playlists att lyssna på när hon skrev de olika personerna. Lindbäck är ingen musikperson så hon skapar inte listor med låtar men hon tycker det är oerhört svårt att hitta rösterna. Hon tycker även att det är utmanande att hitta en balans mellan de två berättarrösterna, så att inte någon av dem blir mer huvudkaraktär än den andre.
Niven hittade inspiration till sin berättelse om en ansiktsblind karaktär i en kusin somhar just den åkomman. Hon intresserade sig för hur man ser världen som ansiktsblind och ville skriva om det.
Är det svårare att skriva de mörka bitarna? Lindbäck tycker inte det, hon tror snarare att det skulle vara svårast att skriva en rakt igenom glad oerson för en spdan existerar inte.
Tara Moshizi tycker att Niven fått med humor även i det mörka, och hon håller med. Man måste kunna hitta de ljusa punkterna i mörkret för de finns alltid där. Lindbäck tillägger att det kommer alltid komma en mirgondag, något hon gärna får med i sina romaner. Niven säger att hon gråter när hon skriver de ledsamma bitarna och skrattar åt de roliga, man måste tillåta sig själv att ha känslor när man skriver. Niven fortsätter med att säga att hon är femton år på indudan och akktid kommer att vara det, därav kan hon skriva för den åldersgruppen och hon känner sig privilegierad med att få göra det.
Båda författarna är överens om att sociala medier är mest av godo. Båda använder detta i sina berättelser och Niven tycker att det är ett strålande sätt att träffa nya människor och att få kontakt med sina läsare.