Kulturloggen

Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman, baserad på en roman av Stephen King

Medverkande: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Sophia Lillis mfl.

Bergakungen, Göteborg

Biopremiär 13/9 2017

Det är oktober 1988 i den lilla staden Derry. Regnet öser ner men Georgie är fast besluten att gå ut och leka med sin båt, tillverkad av brodern Bill av tidningspapper. Vatten forsar ner för gatan utmed trottoarkanten, Georgie hinner knappt med sin båt. Plötsligt åker båten ner i en brunn, Georgie försöker nå den men där finns något annat. Flera barn försvinner spårlöst, Bill och hans vänner försöker möta ondskan som verkar leva på barns rädslor. 

De flesta känner säkert redan till ett av Stephen Kings mest kända verk, berättelsen som förstörde clowner och röda ballonger för hela min generation, speciellt när den kom som miniserie 1990. Clownen Pennywise går i ide i 27 år åt gången och nu är det 27 år sedan serien kom och då är det rimligt med en remake. Den nya filmen är inte helt trogen originalet, barnens perspektiv utspelar sig i slutet av 80-talet, till skillnad från serien där karaktärerna blivit vuxna ungefär vid den tiden. Andy Muschiettis nya It är, precis som Netflixserien Stranger Things, en hyllningskavalkad till 80-talets populärkultur. Det känns också som att tempot är mer uppskruvat i den nya filmen, det är skräckscen på skräckscen, jag hinner knappt andas mellan clownattackerna. Tyvärr tycker jag att stämningen går något förlorad, ni vet den där lummiga King-Maine-känslan som är så otroligt bra, i all skräck. Men miljön är helt klart där. Det blir kanske lite väl mycket konstiga luckor där man undrar hur något barn hamnade på en helt ologisk plats eller hur vissa personer kan vara utsläppta trots att de slagit ihjäl en annan. Det är något för komprimerat till skräcken. 

Annars är det mesta sig likt. Billy stammar, Eddie är hypokondriker och Beverly är den enda tjejen i gänget. Den största behållningen är helt klart Bill Skarsgårds clown som är rent ut sagt vidrig, som inte blir mindre obehaglig bara för att man bryter mot alla skräckregler och visar monstret tidigt. Tvärtom, han blir bara värre och värre. Jag hade gärna sett mer av de surrealistiska inslagen men frågan är om jag hade klarat det. Det här får mig att minnas varför jag gillar skräck och såg miniserien många ånger när jag var 8-9 år. Skräcken tar fram det värsta och det bästa i människan, får en att omvärdera vad som är viktigt i tillvaron. 

Jag har varit orolig för hur de ska lösa berättelsen i en långfilm, men efter en stund förstår man ganska snabbt att så inte är fallet. Detta är, till skillnad från miniserien, ingen återberättelse av de vuxna karaktärerna utan utspelar sig i realtid så det bör rimligtvis komma en uppföljare som utspelar sig 2016. Och mycket riktigt, när eftertexterna rullar på kommer texten "IT, part I" upp mot slutet, det borde alltså tala för att det kommer en Part II också.