Kulturloggen

Arundati Roy utkom 1997 ut med sin debut De små tingens gud och har förs nu, 20 år senare utkommit med en ny skönlitterär bok.
Det står John Freeman på tavlan men jag är ganska säker på att det är Dorotea Bromberg som samtalar med Arundahti men plötsligt dyker han så upp, ungefär åtta minuter sen den här gången med.
Arundhati tycker att det är betydligt enklare att skriva essäer, skönlitteratur är ett helt litet universum.
I Indien är nationalism avancerad. Det handlar om kastsystem och social hierarki. Det handlar om frigörelse från Storbritannien och problemen med att bli självständiga. Vad är ens nationalism i detta sammanhang? Vad är Indien? Vad är antinationalism? Allt detta är frågor som Arundhati jobbar med dagligen och som genomstrålar hennes litteratur.
John Freeman menar att Arundhati gestaltar karaktärer som blir kvar, som det går att prata med efter man läst klart. Hon berättar själv att hon tagit mycket inspiration tån sin hemort. Hennes karaktärer från debuten är alltid med henne men hon ville inte skriva någon uppföljare. Hon ville utmana romanens form, hon känner att allt, till och med feminism och böcker, är domestiserade. Hon ville inte skriva stereotypa indier som går på yoga och så vidare. Hennes karaktärer är lite misanpassade men ändå ”drop-ins” i stället för drop-outs. De vill skapa detta universum som hon anser att en roman ska vara.