 |
| bild från sv.opera.se |
Norma
Opera i två akter av Vincenzo Bellini
Regi och Scenografi: Stéphane Braunschweig
Dirigent: Giancarlo Andretta
I rollerna: Tomas Lind (Pollione), Anders Lorentzson (Oroveso), Katarina Karnéus(Norma), Ida Falk Winland (Adalgisa), Karin Hammarlund (Clotilde), Daniel Ralphsson (Flavio)
Göteborgsoperan 2018-01-07
Romarriket har erövrat större delen av Europa men i norr står Gallerna stolta som en nål i ögat på makten i Rom. Den ende guden tillbeds vid templet, prästinnan Norma är gudens sändebud. Gallerna är ivriga om att få ta till sina vapen och besegra romarna men guden begär fred och tålamod. Först när de tre slagen på metallskölden dånar högt ska de strida för sitt land. Dock väcks Normas vrede på annat håll, hennes man Pollione har blivit förälskad i prästinnan Adalgisa. Norma ställs inför en enorm ledsamhet och vrede, ett dilemma där hon vill hämnas genom att ta livet av deras gemensamma barn, en ilska som leder henne till att svika sin gud och till en säker död.
Norma är ett av operavärldens stora kvinnoporträtt men ändå känns Bellini lite bortglömd, speciellt i Göteborg där nu en av hans operor satts upp för första gången sedan 1800-talet. dessutom är alla solister i uppsättning hemmahörande på Göteborgsoperan vilket är extra kul. Det är en häftig uppsättning med starka röster som både sticker ut och kompletterar varandra. Initialt står solisterna allena på scen, möjligen kompletterade av kören men allt eftersom dramat stiger så stiger även rösterna och de blir mer som dueller. Klimax kommer då den otrogne maken konfronteras av både frun och älskarinnan i en sångens triangeldrama, för att sedan mynna ut i en vacker kakofoni av allas röster och viljor ihop med kören. Scenografin känns modern och lite dystopisk. Den är stilren med en trappa upp till något publiken aldrig ser och en stor skjutdörr som nästan bara öppnas på glänt. Scenen är helt klart kafkaesk med något kusligt och ruggigt underliggande den nationalistiska stämningen i operan.
Det är inte svårt att se att Bellini är starkt influerad av det grekiska dramat Medea och Shakespeares tragedier men det är ändå något unikt med kvinnoporträttet Norma. Det är något modernt som styrs av underliggande lustar och en mänsklighet i denna religiöst upphöjda gestalt. Norma är ett odödligt och tidsobestämd porträtt av en stark kvinna som älskar.
Kommentarer
Skicka en kommentar