Även om berättelsen är mörk finns det mycket kärlek också. Det finns en scen tidigt i boken där pappa Sonny brutalt misshandlar Mary som nog kommer följa med mig för alltid, ihop med Murakamis flåningsscen i Fågeln som vrider upp världen och flesa scener ur Ett litet liv. Den är så neutralt berättad så att man knappast tror att det går att berätta om en barnmisshandel på det här viset. Den scenen sätter på något vis ett avstamp för resten av berättelsen, som ändå sträcker sig över tre decennier. Det låter hemskt, men Mary behövde det här, för nu vill ingen att hon bor hemma längre och hon kan börja leva sitt eget liv. Det finns vänner, en morfar, en fröken som tar sig an Mary och som sakta men säkert accepterar Martin. Och de flesta tar faktiskt sitt förnuft till fånga, det är väl bara Sonny som är helt oregerlig.
Temat könsidentitet är också något som påverkar mig rätt hårt, ovanpå allt annat. Från det lilla barnet som hellre gör pojksaker till den vuxna människan som vet att det inte finns en fungerande livmoder, inte för att den inte finns utan för att bäraren inte kommer använda den. Det finns många starka scener på temat, en som fastnar är när Mary skickar in en fråga om sitt "tillstånd" till en tidningsspalt och får svar och får för första gången höra ordet transsexuell. Lättnaden då man får höra att det finns ett ord på vad man är och när man inser att man inte är ensam! Och när Mary lämnar ett förhållande med en kvinna för att hon inte kan vara med en kvinna som vill ha en kvinna, utan vill vara med en kvinna som vill ha en man.
Det här är ingen ny roman, den kom ut första gången 1992. Jag hittade den på årets bokresa till Brighton då boken var vald till årets City reads. Brighton är ett centrum för acceptans av gay- och transfrågor så det kändes omöjligt att inte delta i detta läsevent och vad glad jag är att jag gjorde det.
Köp boken här eller här
Kommentarer
Skicka en kommentar