Kulturloggen

Någon gång i slutet av 2017 är biljetterna till Way out west 2018 på väg att släppas och jag tänker att det här måste bli året då jag återförenas med mitt favoritband eftersom de är ute på turné. Jag hänger på låset för att få de något rabatterade biljetterna, får tag i en och är nöjd. Dagen efter läser jag att nämnda band, det amerikanska stonerockbandet Queens of the Stone Age, bokats för Sverigespelning. På Liseberg, där jag har årskort så det är gratis. Men ändå, de kommer till Sverige och min hemstad!

Liseberg är en knepig konsertplats. Det är en nöjespark som tar in visst antal besökare vare sig de ska på konsert eller inte. Platsen framför scen är bökig, ett stort restaurangområde med en stor bar mitt i skymmer väldigt mycket och marken lutar inte tillräckligt för en normallång person att se något. Och ljudet är så klart inget vidare. Med veckans konsert med Hollywood Vampires i färskt minne, där jag med enorm tur lyckades stå på en dynlåda och se nästan hela konserten, kände jag direkt att jag ska köa. Jag åker till Liseberg fyra timmar före konserten startar och sätter mig i kö, det är säkert sju personer före mig. När jag sitter där kommer rodieteamet gående tillsammans med bandets gitarrist, den före detta A Perfect circle-gitarristen (Ännu ett favoritband) Troy van Leeuwen i sin stiliga kostym och med sin lilla gotiska vita strimma i luggen i sitt annars så svarta hår. Efter insläpp till scenen, som leds i sakta mak och fler säkerhetsvakter än vad vi faktiskt är väntande fans känns det som, får jag ändå en plats längst fram. Så sätter jag mig ner med ryggen mot stängslet för att vänta de tre kvarvarande timmarna, då går faktiskt frontmannen Josh Homme rakt förbi med ett par små barn i hasorna som har varsin Lisebergspåse i näven. Okej, jag hade nog kunnat komma dit någon timme senare och fått en bra plats, ett tag kändes det som att det skulle bli en ganska skral publik, men det fylldes upp med råge. 

Det är svårt att försöka ha någon som helst neutral ingång till den här konserten när det är mitt favoritband och jag älskar varenda minut av de nittio minuter de håller igång. Det är en otroligt tight spelning, jag har tidigare varit med om ganska uttänjda instrumentala utspel mitt i låtar men det finns nog inte plats på en så här kort spelning. De får in stora delar av den senaste skivan Villains med inledningslåten "Feet don't fail me" som extranummer på slutet och den som fick mig närmast gråtfärdig, slutspåret "Villains of circumstance". Om jag måste välja en favoritlåt ur deras repertoar får det nog bli "I sat by the ocean" som jag trodde skulle få mig att börja gråta, men jag kanske var för hoppfull om att få höra den akustiska versionen. De hann så klart med de riktigt stora hitsen som "No one knows", "First it giveth", "Go with the flow" och "Little sister". Allsången i "Make it with chu" gör Josh Homme märkbart rörd, även om han verkar rörd mest hela tiden. Han kan inte sluta stirra på den svenska sommarhimlen, talar om hur vackert allt är och att man ska leva i nuet men erkänner att han tycker att åkattraktionen AtmosFear ser bedrövlig ut. Även om dessa nittio minuter gick väldigt snabbt är jag ändå nöjd. jag hade kunnat höra på lika många låtar till, men det känns ändå som ett perfekt upplägg. Lite förvånande att de inte körde "Feel good hit of the summer" men det är helt okej med mig. 

Det här bandet har kommit så otroligt långt sedan jag första gången såg dem på en alldeles för stor scen, alldeles för mitt på dagen på Roskildefestivalen 2001. Då hade de inte många låtar i repertoaren och de samsades om uppmärksamheten med Deftones, Tool, Beck, Neil Young, Nick Cave, The Cure, Bob Dylan, Placebo, Robbie Williams, PJ Harvey, Patti Smith, ja ni förstår att de inte direkt stack ut. Två år senare spelade de samma scen men på kvällen och för en mycket större publik, Songs for the deaf var släppt och succén kom med den. Bandmedlemmarna har kommit och gått, krånglet med Oliveri som kändes som en nagel i ögat är långt borta och även om jag bara sett två av nuvarande medlemmar live förut (Homme och van Leeuwen) känns det ändå som hemma. Drottningarna av stenåldern kommer alltid vara storfavoriter.