Det är inte helt enkelt att förklara den perfekta balansen i Mcmoangles debutroman. Han balanserar den lekfulla 11-åringens lilla begränsade värld med den stora världen som tvingas på detta barn på ett magiskt vis. Det lekfulla i barnets vardag växlar snabbt över till en misär som är så ångestskapande. En enorm humor kan snabbt vända till rädsla hos läsaren. Han liksom vaggar in en i en gullig situation, låter en släppa garden och så får man ett slag i magen. Jason fantiserar om att få träffa sin pappa, han misstänker flera och det blir ljuvligt när han skriver brev till dem med sina önskemål om att träffas och fiska ihop. Men så har vi mamman som inte betalar räkningarna och tar hem diverse män. Och så har vi Jasons självskadebeteende. Det blir kaos i mitt huvud, ja i hela min existens faktiskt. Jag vill inte läsa vidare för att jag är rädd att något hemskt ska ske på nästa sida samtidigt som jag vill läsa klart så fort det går för att se om det liksom löser sig. Kommer hans pappa? Kommer mamman skärpa sig? Eller blir det katastrof?
Det här är en helt fantastisk läsning, missa inte den.
Köp boken här eller här
Kommentarer
Skicka en kommentar